Happy Halloween

Äntligen halloween! Jag älskar högtider då man får dekorera och fixa. Årets inköp till halloween är ett stort skelett som hänger i fönstret. På farstukvisten har spindelnätet kommit upp, men den där stora läskiga spindeln som ska bo där har jag inte hittat än. Pumpan är karvad och står på trappan. Nästa år blir det nog gravstenar i trädgården, lite läskiga ljud från CD-spelaren och en rykande kittel. Kanske kan jag fixa en häxa som sitter i solstolen oxå. Det hade blivit grädde på moset det! Ha en härlig halloween!

Vill du ha inspiration till halloween, jul, påsk eller annat tillfälle, klicka in på en av mina favoriter:

http://www.marthastewart.com/

Tappad tand!

Samuel har tappat tanden, så i natt kommer tandfén!

Det är bara regn hos mig...

Jag är för det mesta en glad prick som ser ljust på livet, men ibland känns det mesta bara hopplöst. Man önskar att barnen somnar fort, att tvättmaskinen tömmer sig själv och viker ihop sig, att huvudet är fullt med goda idéer på middagsmat, att barnen höll sams och inte hoppade runt överallt, att golvet dammsög sig själv, att man hann att läsa mer än några rader i boken innan man somnar och att man vaknade pigg och utvilad varje morgon... Som det är just nu så plockas det oavbrutet, jag spelar spel med ena handen och dammsuger med den andra, lagar mat och stryker samtidigt, tjatar på barnen att de ska sluta hoppa i soffan, sätta på sig kläderna, hänga upp kläderna, ta av kläderna, sluta bråka, sitta still, städa upp alla leksaker i sina rum, borsta tänderna, inte svära... Ja, ni fattar. Vissa dagar har man bara inget tålamod och det är de dagarna som känns lite hopplösa. Så hoppar det en argbigga på dig så beror det nog på att det är en av dessa hopplösa dagar. Förlåt!

Ljuvlig nostalgi

Tänk att man på bara några minuter kan förflyttas till den tonårskropp man var med rusande hormoner och full av upptåg. På bara några sekunder så kommer man ihåg hur det var att vara helt omöjligt förälskad i den snyggaste killen i skolan, dricka te med bästisen och snacka om kärlek, vänskap och orättvisor, att kyssas för första gången, tjuvröka och första fyllan. Igår upplevde jag allt detta i exakt 1 timmar och 37 minuter. Jag tittade nämligen på "Ingen kan älska som vi". Filmen såg jag för första gången då den kom ut på slutet av 80-talet. Då förstod jag inte helt filmens storhet - men idag! Vilken ljuvlig nostalgitrip! Musiken, dansen(!), miljöerna, kläderna (!), händelserna, upplevelserna. Jag känner igen mig i mycket, medan givetvis annat gick mig helt förbi, men den fick mig att minnas det där pirret man gick runt med hela tiden. Vad skulle hända runt nästa hörn? Vem skulle man möta härnäst? Vad skulle man få uppleva? Det var ju helt fantastiskt! Från och med nu ska jag leva mitt liv med mera pirr och spontana upptåg!

Filmmusik man kommer ihåg

http://www.youtube.com/watch?v=jvnb1LtuJ-A

Ett ord

Idag fick jag en kommentar från en sporadisk (?) läsare att jag hade skrivit dem istället för de i mitt inlägg om favoritskulptör. Jag konstaterade att inte ens jag är felfri i mitt språk. Här kommer därför en påminnelse till mig själv, och alla er andra, om vi någon gång skulle tveka igen. Hemska tanke! Kompletterar även med en annan "enkel" felskrivning.

De eller dem?
Ersätt de med vi och dem med oss så vet du vad som är rätt. Exempel: "För de(vi)/dem (oss) som vill åka med avgår bussen om en timme."

Var eller vart?
Var visar på en plats, ett läge eller liknande, och kan besvaras med "där".
Vart anger riktning, alltså åt vilket håll, någonting är på väg. Besvaras alltså med "ditåt".

Så, då var mina ord lagt till debatten.

http://www.sprakradet.se
http://www.sprakpolis.se

Höstblåsor

Elias, stackare har fått höstblåsor. Hela munnen är full och han får knappt i sig någon mat. I helgen hade han även lite feber, men verkar slippa det idag. I alla fall så här långt. Min lilla älskling är inte helt sig själv. Men jag bistår med kramar, smek, Alvedon och film när det behövs.
Det verkar tack och lov som om han slipper blåsor runt munnen, på händer och fötter och på rumpan.

Min favorit

Jag har hittat min favoritskulptör! Skulptören heter Tom Otterness och kommer från USA. Han skapar helt underbara skapelser i brons. Bara titta på dessa bilder, dem är helt fantastiska! Se alla fina, finurliga detaljer. Jag önskar jag kunde få tag i en liten, liten skulptur av honom att få njuta av i mitt hem...

http://www.tomostudio.com/

En tand är lös!

Samuel har en lös tand! Hans första som ska trilla ut! Snart får vi kalla på tandfén! ;-)

Stroke

Min pappa fick en stroke för 5 år sedan och min tillvaro skakades om på en sekund. Mamma och pappa hade varit i Italien med vänner, rest runt i Toscana och njutit av livet. På morgonen för avresan är pappa inte som vanligt. Han snurrar till det för sig, kan inte hålla i saker ordentligt och min mamma förstår direkt vad som händer. Mamma ger pappa ett par Alvedon (blodförtunnande) och beslut ska tas om de ska uppsöka läkare i Italien eller åka hem. Mamma och pappa bestämmer sig för att resa hem trots alla risker. De mellanlandar på vägen hem och mamma är hela tiden rädd att de ska bli nekade att resa vidare på grund av pappas tillstånd. Vid ankomst till Sverige får pappa åka direkt till Danderyds sjukhus och blir inlagd. Nu börjar undersökning och utredning om vad som hänt, hur stor stroke han fått och vad den innebär. Det visar sig att stroken är en blödning stort som ett ägg i pappas högra hjärnhalva. Han har nedsatt förmåga i vänster sida, speciellt armen är "lam" och han är väldigt, väldigt trött.
När jag besökte pappa för första gången låg han och halvsov då vi kom in. Jag kramade om honom och frågade hur han mådde. Han svarade hurtfriskt att "han mår bara bra". Min stora, starka pappa skulle inte visa att han är förvirrad och dålig. Pappa fick ligga kvar på sjukhuset några veckor och började sin rehabilitering. Det var tufft, även om min pappa klarade sig ofantligt bra om man tänker på storlek och omfattning på stroken. Han har kämpat med epileptiska anfall, nedsatt förmåga att snickra som har varit hans stora passion, göra vardagliga saker som att knäppa byxorna och komma ihåg att man "bör" kamma håret innan man går hemifrån. Idag är min pappa inte sjuk längre, men han har förändrats och är inte helt den pappa jag hade innan stroken. Förändringarna är i dagsläget små i det stora hela och jag är oerhört tacksam att pappa finns här hos oss fortfarande.

Pappa, och mamma, jag älskar er över allt annat. Jag önskar inget hellre än att ni får många och långa år till tillsammans att njuta av resor, vänner och familj.

Alla kan lära sig känna igen en stroke genom att ställa tre enkla frågor:
Be personen att le.
Be personen att lyfta båda armarna.
Be personen att säga en enkel mening (sammanhängande) (till exempel Solen skiner idag).

Om personen har problem med någon av dessa uppgifter ring genast 112 och beskriv symtomen.

Rädda liv!

Här en annan historia om stroke:

http://www.ted.com/index.php/talks/jill_bolte_taylor_s_powerful_stroke_of_insight.html

Undrar så...

Jag undrar just hur man ligger till i den utnämnda stegräknartävlingen?

Gastrisk bypass

För ett tag sedan skulle jag teckna en sån där bra sjukförsäkring som garanterar vård inom den privata sektorn. Jag fick hem hälsodeklarationen och eftersom jag är en ärlig typ fyllde jag i efter bästa förmåga. Jag har ju dessutom fördelen att inte vara sjuk. Varken kroppsligt, mentalt eller själsligt. Så det här skulle bli lätt som en plätt!
Några veckor senare kom ett brev med posten. Jag fick avslag. Motiveringen löd: för högt BMI.
Mitt BMI indikerade vid tidpunkten fetma och visst, jag är överviktig. Men fetma får mig att tänka på nåt helt annat än det jag ser i spegeln. I ärlighetens namn så blev jag lite sur. De har inte bett om läkarintyg eller ens sett hur jag ser ut!
Efter en vända till och lite påtryckning så kunde de gå med på försäkringen om jag frånsa mig en del. Det talades om förstörda knän, rygg och så vidare pga av min fetma.
Nåja, efter mycket om och men så fick jag genom hela försäkringen till lite högre premie, men med ett förbehåll:

Jag får inte genomgå en gastrisk bypass, dvs en operation som förminskar magsäcken för att gå ned i vikt!

Tillåt mig le! Det var nog det bästa jag hört i hela mitt liv!

P.S. Här borde nu komma en helbild på mig men eftersom det är jag som är fotografen i vår familj så hittar jag ingen... Får se om jag kan få en av mina familjemedlemmar att hjälpa mig vid tillfälle.

Eat, pray, love!

Elizabeth Gilbert har skrivit en helt fantastisk bok. Den heter "Eat, pray, love", eller på svenska "Lyckan, kärleken och meningen med livet"! Boken har blivit min bibel, mitt uppslagsverk, min väckarklocka!

Boken har tagit lång tid att läsa på grund av jag varit tvungen att smaka på varje ord. Låta hennes idéer och insikter snurra runt ett par varv i hjärnan, och liksom smälta det jag läst, sakta sakta.

Mitt exemplar är vältummat och jag har många gånger varit tvungen att skriva av en mening, en insikt för att ha kvar i mitt privata bibliotek. Med ett härligt språk fullt av liknelser delar författaren med sig av sina upplevelser av ett vägskäl i livet och sin resa både världsligt och själsligt. Hon trär upp berättelser på tråd där varje pärla är en händelse, pärlor på tråden skapar livets radband, hennes historia.

Jag har skaffat mig några favoriter som jag börjat att älska:

Hela kapitel 62 får mig smått igenkännande att le, här kommer några utvalda delar:

"Jag har pratat för mycket... Vill inte slösa bort mitt livs största andliga chans genom att vara sällskaplig och pratsam hela tiden...Tystnad och ensamhet är ju allmänt erkända som andliga övningar, och det med goda skäl... Därför har jag bestämt mig... Slut med att spela apa för bekräftelseslantar... Nu ska resten av vistelsen bli en upplevelse i stillhetens tecken... I bokhandeln kan man köpa små märken, med texten Jag lever i tystnad. Jag ska köpa 4 sådana märken. Jag ska vara så tyst att jag blir berömd... Bli känd som den tysta... De andra kommer att tala om mig. Vem är den tysta...?... Hon säger aldrig något... Hon är en sån mystiker."

"Varför är du så säker på att världen behöver ditt ingripande i varje liten detalj i varje ögonblick."

"Lycka är en följd av personlig ansträngning. Man kämpar för den, strävar efter den, insisterar på den."

"Flitig glädje."

"Vi var som ett par schweiziska fällknivar i junoirmodell, födda att klara många olika uppgifter."

"Framåt kvällen hostar bussen ut mig i det kalla regnet i ett gathörn."

"Känslorna kommer upp som spyor."

"Hon var som en handväska som vänts upp och ner och skakats så att känslorna rasade ur henne åt alla håll."

Jag skulle kunna fortsätta i evighet! Så tveka inte, läs boken och få en upplevelse du aldrig kommer att glömma.

Regn och rusk

Då regnet öser ner utanför utan stopp, vinden viner runt husknuten och löven fladdrar planlöst runt, runt, så brukar man längta efter att sitta inne. Man vill bara sjunka ner i soffan med en god bok, te, kanske lite godis, tända lite ljus och dra täcket upp till hakan och bara vara. Jag har gjort just det idag, men jag har faktiskt även längtat ut. Längtat ut på en långpromenad med kläder efter väder och med regnet mot ansiktet. Ibland är det det bästa jag vet. Det blev dock ingen promenad, för jag ville gärna ha med mig lite sällskap, speciellt efter att mörkret lagt sig över nejden. Men tyvärr hade ingen tid eller lust. Därför har heller inte stegräknaren gått speciellt varm idag och bottennotering har nåtts med 5 950 steg. Men jag är lika glad för det, för imorgon är en ny dag!

Jag vill se dig lycklig

Idag vill jag tillägna K dagens låt, "Jag vill se dig lycklig" med Freda.

Måste bara berätta...

Idag läste jag en blogg om att 55+ prasslar. Det vill säga kvinnor på 55+ som inte kan låta bli att prassla med något i handväskorna, viska en liten kommentar till grannfrun på mattan bredvid då deras yogapass egentligen har börjat.
Jag har inte träffat prasseldamerna, men dock en kvinna som prompt skulle ligga på yogamattan bredvid min av någon anledning. Allt hade varit väl om det inte var för att kvinnan inte kunde andas som vanliga människor. När hon andades in så lät det som hon var skitnervös, så inandningen liksom hackade och likadant var det när hon andades ut.
Så allt jag kunde koncentrera mig på där jag låg var hennes andning och inte min egen!
Och tro mig, jag flyttade runt för att komma så långt från henne som möjligt, men även om jag någon gång lyckades komma några yogamattor bort så var allt jag hörde, hennes hackande, irriterande djupa andetag. Prasseldamerna kan man ju faktiskt be att sluta prassla, men man kan ju inte be kvinnan sluta andas.

Nu är det dags för ett litet mattips igen!

Kofta Korma

Köttbullarna:
600-800 gr lammfärs
1 msk matolja
2 medelstora gula lökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, finhackade
½ dl kikärtsmjöl
2 msk finhackad färsk koriander
1 tsk garam masala
½ tsk mald spiskummin
½ tsk paprikapulver
2 tsk mald koriander
½ tsk nymalen svartpeppar 1 tsk salt eller efter smak

Såsen:
ca 1 dl olja
4-5 tomater, hackade
1 tsk hel svart spiskummin, grovt krossad
3 lagerblad
2 hela kanelstänger
1 tsk gurkmeja
1 tsk röd chilipeppar
½ tsk salt eller efter smak
1-2 dl vatten
1½-2 dl grädde

Köttbullarna: Värm oljan i en stekpanna tills det sisslar när du lägger i en bit lök. Fräs lök och vitlök ljusbrun. Dra pannan från värmen och blanda lökfräset noga med alla de torkade kryddorna, saltet, den färska koriandern och kikärtsmjölet. Lägg lammfärsen i en skål. Häll lök- och kryddfräset över, blanda till en smidig men fast färs. Gör 16-20 bullar.

Såsen: Värm oljan i en stekpanna eller wook tills det sisslar när man lägger ner ett kryddfrö. Lägg i tomater och alla kryddor utom salt. Rör om och fräs på medelvärme 3-4 minuter. Sätt till vatten och salt och lägg försiktigt ned köttbullarna. Koka sakta ca 10 minuter och rör om försiktigt så att du inte skadar bullarna. Känn efter om de är färdiga genom att pressa lättmed en gaffel. de ska inte ge efter. Sätt till mer vatten om det behövs. Skumma bort överflödig olja. Sätt till grädden och låt koka ett par minuter. Servera med ris och chapati (ojäst fullkornsbröd).

Behöver jag säga att detta är mums!