Ett starkt lästips!

På bara en timme eller så har du läst ut den här boken, och du hoppas att den aldrig hade behövts skrivas...
"Johanna går i åttan. Hon bor med sin mamma och lillebror i en medelstor stad, någonstans i Sverige. Allting borde vara bra. Hon borde ha kompisar, trivas i skolan, göra det som andra 14-åringar gör. Men hennes tillvaro är inte som andras. Hennes kännetecknas av kaos och ångest. I skolan blir hon fysiskt och psykiskt misshandlad av två pojkar. Hemma blir hon det av sin mamma.
Jag finns är Johannas berättelse, en berättelse om överlevnad mot alla odds. Men det är också en berättelse om mod och kraften att bryta sig loss, och en svidande kritik av det skolväsende som vände henne ryggen, och om hur vuxna kan svika genom att välja att inte se, inte förstå, inte ta sitt ansvar.


En ohyggligt stark berättelse som inte lämnar någon oberörd."

Källa: Adlibris

"Då blev det legitimt för mig att fortsätta knarka ett tag till, mamma älskar mig ändå."

Pia har levt ett liv med droger, misshandel, fängelsevistelser, hemlöshet och allt vad det innebär i världsligt och själsligt lidande. Hennes kamp mot misären är idag över och hon har lyckats lämna livet som det såg ut då bakom sig. De senaste 10 åren har dokumenterats och i söndags såg jag den tredje och sista delen. Den handlar främst om hur Pias liv har påverkat de runt omkring henne, de anhöriga.

"När jag hamnade i t ex häktet, ringde jag mamma och utövade känslomässig utpressning och om hon svarade att det ordnar sig, då blev det legitimt för mig att fortsätta knarka ett tag till. Mamma älskar mig ändå."

De orden fick mig att bättre förstå den maktlöshet en anhörig till drogmissbrukare står inför. Att det enda som hjälper en missbrukare ur sitt eget missbruk är att inte hjälpa till, alls. Det låter så förbannat hemskt och vedervärdigt ur ett mänskligt perspektiv. Men det verkar inte bättre än att en missbrukare måste slå i botten, kanske förlora allt för att förstå. En del, många, går tyvärr under och dör i den processen.
Som anhörig till en person som utövar ett missbruk av något slag så vill man hjälpa personen ur och bort från missbruket. Jag menar hur kan man som anhörig låta bli att försök ställa saker och ting tillrätta, betala skulder, handla mat, fixa, söka hjälp, leta, städa, ordna. Jag vill tro att man gör allt för att missbrukaren ska komma på fötter igen. Men till ingen nytta, för drogerna går alltid före. Vi kan aldrig vinna över drogerna, det måste missbrukaren göra själv.

Mitt liv har varit förskonat från missbruk och närhet till missbruk. Jag har inte heller varit särskilt intresserad eller nyfiken på droger. Jag har kanske min självbevarelsedrift att tacka, eller så har jag haft tur och hittat andra kickar i livet. Nu, med två barn i huset (om än små) så hoppas jag innerligt att ingen av dem ska falla för drogernas frestelse när den tiden kommer.

Jag vill aldrig behöva använda min nya kunskap.

Se dokumentären på svtplay.

  

Boktoka - inte alls tokig!

Vad läser du just nu? Har du under 2010 fått några nya favoritböcker och/eller favoritförfattare?
Jag längtar nämligen efter några riktigt bra böcker att läsa. Böcker att sjunka in i, njuta av, förskräckas över, le och gråta till. Jag har förläst mig och är urless på deckargenren, som förvisso kan vara mycket bra men ofta även fylld med förutsägbara karaktärer och gärningar. Vad jag längtar efter just nu är riktigt bra relationsromaner. Böcker om vanliga människor i vanliga situationer. Äkta känslor och tankar (hur äkta det nu kan bli i en roman).
En kollega på jobbet läser en bok som jag fattade tycke för genom att läsa baksidans sammanfattning och sökte genast upp den på nätet. Jag hittade då till en blogg om böcker och läsning, Boktoka. En fantastisk samling recensioner och tankar kring de böcker Boktoka har läst. Det här med läsning och vad man tycker är bra är ju högst individuellt men hos Boktoka kan du enkelt söka efter en bok, författare, genre och få ett betyg. Det gillar jag. Sidan är mycket bättre än att läsa de kommentarer du finner på AdLibris eller Bokus.
Ikväll satte jag mig således och började läsa recension efter recension under kategori 5 av Boktoka och har klickat hem några intressanta exemplar. Jag hoppas att de överraskar mig och att det är böcker vars författare jag kan hitta fler favoriter från. De borde dimpa ned i brevlådan i nästa vecka och jag ser verkligen fram emot lite skön läsning.

Ödet gav mig en spark i baken!

Jag åker normalt med de kommunala färdmedel som bjuds här i storstaden och är väldigt nöjd med det. Tiden på bussen ägnar jag åt läsning, sömn och lite social samvaro med medpassagerare. Jag slipper stressa upp mig över köer och inkompetenta förare. På väg till och från bussen tar jag mig även en extra promenad och får på så vis lite motion. I november och december har jag dock fuskat. Jag har tagit bilen till jobbet nästan varje dag! Det är oerhört skönt att slippa passa tider och kunna göra små utflykter på vägen hem, men det är samtidigt väldigt dyrt. Dyrt med bensin, dyrt med parkering och så trängselskatt på det. Innan jul sa jag mig att jag efter ledigheten skulle jag återuppta mina bussresor och få lite tid för avkoppling och promenader, men varje morgon har det funnits många bortförklaringar och ursäkter till varför jag inte ska ta bussen. Idag har dock ödet tagit saken i egna händer. 

På väg hem från jobbet gjorde en snäll medtrafikant mig uppmärksam på att höger framdäck hade väldigt lite luft. Jag tänkte att det nog inte var så farligt, men att jag skulle stanna på nästa bensinstation för att fylla på däcket, då jag inte kände något på bilen. Väl framme vid luftstationen så fick jag mig en smärre chock. Däcket var i princip platt! Inte ens 1 bar av luft fanns i däcket. Vad gör jag nu tänkte jag, men fyllde resolut på däcket för att se om det behöll luften. Det gjorde det men jag hörde samtidigt att det pös ur däcket och hittade ett spikhuvud varifrån det gurglade och pyste. Nu var goda råd dyra, jag skulle ju hämta barn på dagis och fritids och där kunde jag ju inte ställa bilen. Så jag körde iväg med mitt pysande däck hemåt och höll tummarna. När jag kom hem hade inte nämnvärt med luft sipprat ut, men min parkering slutade med att jag körde fast i snömodden så nu står min bil med platt däck halvt om halvt mitt på parkeringen så imorgon är det jag som börjar ta bussen till jobbet!