Jag vill att mina inlägg ska ha innehåll och substans...

Jag har den här veckan suttit i bilkö i sammanlagt flera timmar på grund av det som tidningarna kallar snökaos och tankarna har fått spela fritt. Plötsligt kommer jag på något som jag måste ta upp här på bloggen, hör radioreklam om någon spännande hemsida jag vill besöka, eller hör något jag vill återberätta för någon vän. Att göra en mental notering brukar vara fullt tillräckligt, men i just detta nu gör jag säkrast att använda röstmemo på min iPhone. Denna fiffiga manick spelar in mitt lilla meddelande till mig själv och vips så kan jag plocka fram det då jag sitter framför datorn eller med en vän. Jag har alltså en del att tacka detta köande då jag samlat på mig en del utkast som jag kan ta tag i när jag är på humör för att skriva ett inlägg på bloggen.

I detta nu känner jag mig dock för uttömd för att kunna skriva inlägg. När jag skriver, skriver jag väldigt spontant och går på dagsform och känsla, men jag är även mycket kritisk till innehåll, hur det ska berättas och så vidare. Jag vill inte att mina inlägg bara ska bli en "statusuppdatering", utan ge lite mer, ha mer substans. Mina prestationskrav ställer ibland till det och kan låsa mig i mitt skrivande, men befrielsen att få tömma ut tankarnas svindlande resor på "papper" och sedan känna stolthet över det samma är härligt! Om sedan du som läsare kommenterar så eldas glöden på än mer och lusten att skriva mer och bättre ökar.

Jag hoppas att jag likt Eva underhåller er med spontana, ärliga, personliga och underhållande texter. Människor som hon inspirerar mig att fortsätta blogga, även om det som idag känns lite motigt och kravfullt att få till ett inlägg till. Men det gick! Och inte handlade det om det jag egentligen hade tänkt skriva om, men det är ju det som är det härliga i kråksången! Och så har jag ju uppslag till ett inlägg till en annan dag...

Ibland undrar jag om vi alla tagit samma körkort!?

Det finns en sak som verkligen kan få mitt adrenalin att pumpa och det är trafikvett, eller avsaknad av detsamma. Frågetecknen varför folk kör som de gör är många och mycket har jag verkligen svårt att förstå?

Jag menar, varför måste man köra ända till slutet av påfarten innan man svänger ut ? Varför svänger man inte ut i luckan jag lämnat framför mig så jag slipper stå på bromsen då de ska trycka sig ut där påfarten tar slut. Varför har många inte ens lyckats att komma upp i rätt hastighet? Varför tittar man inte över vänster axel för att se var sina medtrafikanter befinner sig?

Varför börjar man bromsa och sänka hastigheten en kilometer innan man ska köra på en avfart, en avfart som dessutom är så lång så man gott och väl hinner sakta ner innan korsning?

Varför lägger man sig inte i kön till avfarten där kön börjar? Varför försöker man trycka sig in i en stillastående kö och stanna upp ytterligare en fil? Är deras tid mer värd än min?

Varför ligger bilen bakom så nära då jag kör i anvisad maxhastighet, har en eller flera bilar framför mig och filen till höger är full samt går betydligt långsammare? Jag kan varken köra fortare eller tränga mig in till höger utan risk att krocka? Tror de att de kommer fram mycket fortare? Har de större rätt att ligga på vägarna än jag?

Vad är det för vits att blinka med helljusen i en sån situation (och nej, det är inte fråga om något civilt utryckningsfordon som faktiskt har bråttom!)

Varför måste man byta fil så fort den andra filen går lite snabbare? Det sinkar ju bara båda filerna än mer.

Varför har en del så svårt att hålla samma hastighet på mötesseparerade vägar? Då det är enfiligt åker de 10, kanske till och med 20 km under maxhastighet, men då den tvåfiliga vägen kommer drar de på och kommer plötsligt upp i maxhastighet och lite till. Jag som vill köra jämnt i samma hastighet hela tiden får köra som en fartdåre för att komma förbi på den tvåfiliga delen för att inte hamna bakom igen då de åter saktar ner då det blir enfiligt. Är det läskigt med vajrarna eller?

Varför använder man inte blinkers? Det skulle öka medtrafikanternas förståelse för var alla är på väg, markant!

Varför åker man fram i en korsning och blockerar tvärgatans trafikanter då rött ljus snart är att förvänta?

Ibland undrar jag verkligen om vi alla har tagit samma körkort?

Nytt badrum!

Äntligen är vårt badrum färdigt! Det är inte utan stolthet jag här visar upp vad vi och min bror har åstadkommit i val och arbete.

Duschväggen saknas än.

Snart sätter vi på golvvärmen.

Varma handdukar är aldrig fel.

Mysbelysning med dimmer.

Golvet för tankarna till stranden.

Vad jag älskar denna vinter!

Den här vintern har verkligen visat sig på sin bästa sida. Snö och kyla sedan december och det verkar som den håller i sig. Snödrivorna är höga som i min barndom och jag är barnsligt förtjust! Sportlovet närmar sig och då ska vi spendera lite tid ute i skidspåret och i skidbacken med varm choklad och kanelbullar! Imorgon ska vi därför ut och inhandla lite ny utrustning. Det vill säga om vi kommer ut, för vi är insnöade! Kan vintern bli mer perfekt!

Melodifestivalsmys i mediateket!

Vårt gäst/dator/tv/spelrum har tagit form och går nu under namnet mediateket. Här trivs vi och så här mysigt hade vi det framför Melodifestivalen ikväll.

Alla hjärtansfrukost!

♥ Alla hjärtans dag! ♥

Idag firar vi kärleken lite extra. All kärlek till mina nära, kära, vänner och bekanta! ♥

En ny Nicholas Sparks på väg, och en till, och en till...

Nicholas Sparks har skrivit böckerna till några av mina favoritfilmer. Hans berättelser smeker den obotliga romantiker i mig medhårs, och jag blev idag "chockad" då två av mina kvinnliga kollegor inte ens sett en av de mest kända "Message in a bottle". Jag avundas dem, då de har flera timmar av härligt romantiskt vackert drama framför sig. Men jag behöver inte vänta länge på mer jag heller. I USA hade den 5 februari ett nytt Nicholas Sparks-drama premiär, nämligen "Dear John". Och i mars kommer ytterligare en, "The Last song", och ännu en håller på att spelas in. Behöver jag säga att jag kommer se alla.

25 000 ord i minuten.

I gårdagens tidning fanns en artikel om snabbläsning. Det visar sig att snabbläsning visst finns och kan tränas upp, men att textförståelsen sjunker ju fortare du läser. Precis som för artikelförfattaren sprack illusionen om att kunna plöja massor av intressanta böcker med en rasande fart. Jag inbillar mig att jag läser ganska fort, men just nu ligger problemet i tiden mellan gångerna jag läser. De blir för långa. På kvällen hinner jag ofta inte läsa många rader innan boken faller ned på bröstet och jag andas tungt. På helgerna tillhör det ovanligheterna att jag tar mig tid att sitta i soffan och läsa. Men så händer det, och jag får på mig de där snabbläsande ögonen som plöjer sida efter sida och böckerna tar slut på löpande band. På sista tiden har jag åkt mycket bil till jobbet, men då jag igen ska börja ta bussen drömmer jag om att hinna läsa massor igen. Jag är helt enkelt tvungen att göra något konkret för att ta mig tid att uppslukas av alla dessa böcker som bara ligger och väntar. För läsa är en del i livet jag bara älskar!

Dubbelgångare?

Visst är det fascinerande detta fenomen. När jag var yngre undrade jag om det på jordklotet finns någon som ser ut precis som mig, idag är jag inte lika nyfiken. Jag har dock hört att jag har en dubbelgångare borta på USAs västkust. Min bror påminner om Martin Stenmark med sitt mörka hår, sin längd och sättet att skratta och röra händerna. Mycket av likheterna ligger nog i betraktarens öga, men givetvis i rörelsemönster, röstläge, dialekt med mera. Själv är jag tydligen lik Annika Dopping, men jag vill helst vara lik mig själv.

Jag FÅR inte missa Melodifestivalen!

Musiken har blivit en del av den 7-åriga sonens liv och då är givetvis Melodifestivalen ett evenemang som inte får missas. Hans högsta önskan om dagen är att få närvara i Globen och se den stora finalen. Kvällen framför tvn avlöpte väl, med stående ovationer från båda barnen då Ola gick direkt till final.

Beatrice ♥ födelsedag!

4:04 föddes jag på Allmänna BB i Stockholm för 38 år sedan.

Idag är det min dag, min födelsedag!