Ödet gav mig en spark i baken!

Jag åker normalt med de kommunala färdmedel som bjuds här i storstaden och är väldigt nöjd med det. Tiden på bussen ägnar jag åt läsning, sömn och lite social samvaro med medpassagerare. Jag slipper stressa upp mig över köer och inkompetenta förare. På väg till och från bussen tar jag mig även en extra promenad och får på så vis lite motion. I november och december har jag dock fuskat. Jag har tagit bilen till jobbet nästan varje dag! Det är oerhört skönt att slippa passa tider och kunna göra små utflykter på vägen hem, men det är samtidigt väldigt dyrt. Dyrt med bensin, dyrt med parkering och så trängselskatt på det. Innan jul sa jag mig att jag efter ledigheten skulle jag återuppta mina bussresor och få lite tid för avkoppling och promenader, men varje morgon har det funnits många bortförklaringar och ursäkter till varför jag inte ska ta bussen. Idag har dock ödet tagit saken i egna händer. 

På väg hem från jobbet gjorde en snäll medtrafikant mig uppmärksam på att höger framdäck hade väldigt lite luft. Jag tänkte att det nog inte var så farligt, men att jag skulle stanna på nästa bensinstation för att fylla på däcket, då jag inte kände något på bilen. Väl framme vid luftstationen så fick jag mig en smärre chock. Däcket var i princip platt! Inte ens 1 bar av luft fanns i däcket. Vad gör jag nu tänkte jag, men fyllde resolut på däcket för att se om det behöll luften. Det gjorde det men jag hörde samtidigt att det pös ur däcket och hittade ett spikhuvud varifrån det gurglade och pyste. Nu var goda råd dyra, jag skulle ju hämta barn på dagis och fritids och där kunde jag ju inte ställa bilen. Så jag körde iväg med mitt pysande däck hemåt och höll tummarna. När jag kom hem hade inte nämnvärt med luft sipprat ut, men min parkering slutade med att jag körde fast i snömodden så nu står min bil med platt däck halvt om halvt mitt på parkeringen så imorgon är det jag som börjar ta bussen till jobbet!