Varför har det tagit mig så lång tid att återta tangentbordet?

En vän gav mig nyligen en komplimang för mitt skrivande och det fick mig att börja längta efter orden igen. Jag tycker om att få formulera mina tankar och funderingar i text. Men under en tid har orden och innehållet inte varit något jag velat dela med mig i den brusande etern.

En del av min frånvaro har även med prestation att göra. Mina krav på mitt egna skrivande ger mig en slags skrivkramp. Då jag klickar på publicera så vill jag att texten ska kännas intressant, ha ett sammanhang utan en massa svammel om ditt och datt. Orden ska kännas. Helt oavsett om det handlar om något banalt, roligt, svårt eller sorgligt. Jag gillar även när texten innehåller en liten knorr, en liten förnumstig slutsats i all enkelhet. Precis som de stora journalisterna och författarna får till i sina krönikor. Jag ska och kan inte mäta mig med dessa giganter men givetvis önskar jag att jag innehar en gnutta skrivarförmåga. Men jag är inte ute efter berömmelse eller priser, bara att få lätta på trycket och tacksamt ta emot någon slags respons i alla enkelhet.

Så, idag är dagen att slita mig loss från mina kravbojor och återerövra orden.