Hästtokig

I måndags var det andra ridlektionen efter sommarbetet! Guud vad roligt det är! Det är så otroligt härligt att få sitta upp, värma upp och känna av hästen, innan själva lektionen sätter igång. Jag vet precis hur jag ska göra, hur jag ska sitta och vilka hjälper som behövs för att få hästen i form. Men, det är ju aldrig riktigt så enkelt. De två sista gångerna har jag haft en häst som är riktigt trevlig att rida. Men han börjar gärna springa, ökar tempot lite så där i smyg och då sitter jag och koncentrerar mig på att göra halvhalter, hela tiden. Och vad händer då? Jo, jag glömmer av sitsen eller börja knipa med knäna eller nåt annat fånigt... Men, men för det mesta går det hyfsat bra och jag känner mig nöjd med insatsen. Oavsett utgång , så längtar jag tills det blir dags igen varenda gång jag hoppar av hästen, och nästa gång är det hoppning! Jippie!
Innan semestern var jag och A på hoppkurs i två dagar. Vi fick hoppa massor och det gick helt otroligt bra för att vara 6 år sedan sist! Jag har aldrig tävlat på riktigt men när jag var mindre byggde jag och C hinderbanor på hennes gräsmatta. Vi tävlade och hoppade runt och vi hade den ena mer hetlevrade käpphästen efter den andra. Hästarna hade givetvis namn och vi drömde oss iväg till de stora arenorna. Som liten längtade även jag efter att ha egen häst, och jag var i stallet en del. Jag hjälpte den som ville ha hjälp, smorde träns och sadlar, fodrade hästarna eller bara kikade på någon lektion. Även om jag längtar än i dag efter att ha en egen häst så räcker det ändå väldigt långt med att få längta till nästa lektion.