Efter kort tid kom ambulansen och jag fick hjälp att resa på mig för att få komma in i värmen i bilen och bli undersökt. Det gjorde obeskrivligt ont ibland då axeln ville tillbaka i sitt ursprungliga läge, men inte lyckades. Under tiden som ambulansföraren öppnade upp och tog fram båren så lyckades jag dock trycka bak axelpartiet lite och det ska klick. Axeln var tillbaka och jag behövde inte längre akuthjälp.
Ambulanspersonalen tackade för sig och reste vidare på nya äventyr. Jag kikade lite på mina andra skador och reste efter lite prat med mina ridvänner hem till en varm säng.
Efter att idag ha rest runt mellan sjukinrättningar och blivit undersökt, röntgad och fått utlåtanden så står det klart att jag inte har någon skelettskada och allt ligger på rätt plats. Jag är givetvis mörbultad, lite blåslagen, uppskrapad och musklerna trilskas och ömmar då de är stela. Men jag är förutom detta frisk som en nötkärna. Ja, det som inte dödar, det härdar! Och snart är jag på hästryggen igen...
My wounds received in action
Inlägg
3 kommentarer:
Nä fy Beatrice, så äckligt skrapsår och vilken obehaglig upplevelse. Som tur är hinner man inte tänka så mycket, även om fallet känns som det tar flera timmar.
Usch det påminner mig verkligen om farorna med ridsporten, men även andra idrotter. Man ska aldrig vara helt säkert.
Om man inte spelar bridge då förstås. Fast det räknas väl knappast som en sport va?
Hoppas på god bättring!
Kram Karin
Jag hann aldrig bli rädd! Jag fick mest panik över att inte axeln låg rätt och att jag inte fick tillbaka den själv (vilket jag fått de förra gångerna). Det var först efter en stund som jag kände av skrapsåren. Jag förstår fortfarande inte hur jag fick blåmärket på utsidan av knät (där det liksom går in!), skrapsår på framsida av vänster axel...? Armen förstår jag måste ja skrapat i på sargen när jag försökte ta emot mig? Ja, ja, jag mår oavsett bra. Musklerna ömmar, men det känns redan bättre. Det kan ju förstås hänga ihop med att jag nu så här på kvällen är lite uppvärmd.
Men, men, jag känner ingen rädsla för att rida igen., och det är farligt att korsa gatan oxå! ;)
P.S. Kanske kan man skada motståndarna i bridge med spelkorten? ;)
Hej jag heter Joanna och är 23 men när jag var 14 år fick jag diagnosen Aspergers syndrom och nu bloggar jag öppenhjärtat om mitt liv med diagnosen för att samhället ska få mer insikt och förståelse för hur det är att leva med ett dolt funktionshinder och att alla är lika värda vilken bakgrund man än har:)
Så kolla gärna in min blogg:)
Ps.Glöm inte att anmäla dig till min veckans blogg tävling och ha chansen att bli länkad inför mina 400-600 unika läsare/dag:)
Skicka en kommentar