Jag har den här veckan suttit i bilkö i sammanlagt flera timmar på grund av det som tidningarna kallar snökaos och tankarna har fått spela fritt. Plötsligt kommer jag på något som jag måste ta upp här på bloggen, hör radioreklam om någon spännande hemsida jag vill besöka, eller hör något jag vill återberätta för någon vän. Att göra en mental notering brukar vara fullt tillräckligt, men i just detta nu gör jag säkrast att använda röstmemo på min iPhone. Denna fiffiga manick spelar in mitt lilla meddelande till mig själv och vips så kan jag plocka fram det då jag sitter framför datorn eller med en vän. Jag har alltså en del att tacka detta köande då jag samlat på mig en del utkast som jag kan ta tag i när jag är på humör för att skriva ett inlägg på bloggen.
I detta nu känner jag mig dock för uttömd för att kunna skriva inlägg. När jag skriver, skriver jag väldigt spontant och går på dagsform och känsla, men jag är även mycket kritisk till innehåll, hur det ska berättas och så vidare. Jag vill inte att mina inlägg bara ska bli en "statusuppdatering", utan ge lite mer, ha mer substans. Mina prestationskrav ställer ibland till det och kan låsa mig i mitt skrivande, men befrielsen att få tömma ut tankarnas svindlande resor på "papper" och sedan känna stolthet över det samma är härligt! Om sedan du som läsare kommenterar så eldas glöden på än mer och lusten att skriva mer och bättre ökar.
Jag hoppas att jag likt
Eva underhåller er med spontana, ärliga, personliga och underhållande texter. Människor som hon inspirerar mig att fortsätta blogga, även om det som idag känns lite motigt och kravfullt att få till ett inlägg till. Men det gick! Och inte handlade det om det jag egentligen hade tänkt skriva om, men det är ju det som är det härliga i kråksången! Och så har jag ju uppslag till ett inlägg till en annan dag...