Har du fått några komplimanger på sistone?

Det är lite motigt om dagen. Hela jag är en emotionell berg- och dalbana. Jag är helt enkelt lite nere. Det bär mig verkligen emot att vara svag och deppig, men livet suger musten ur mig. Det känns svårt att räcka till, som mamma, fru, dotter och arbetande kvinna. Orsakerna är många, en del mer allvarliga än andra. Att jag även åkt på en monsterförkylning är inget som bättrar på humöret, jag tycker verkligen illa om att vara sjuk.


Då är det så vidunderligt härligt att ha vänner att ty sig till, öppna upp sig inför och få lov att skotta över lite av sin oro, besvikelse och frustration på. Jag har de senaste dagarna fått höra att jag är väldigt vacker, en fantastisk människa, en härlig och varm person och att jag är en av de bästa mammor som de känner! Det är komplimanger som värmer och gör mig glad och jag är oerhört tacksam att ha så fina vänner. Alltså, inget ont som inte för något gott med sig...

Är att dricka alkohol under amning en mänsklig rättighet?

En ammande kvinna blev i måndags nekad att köpa ett andra glas vin på en bar i Stockholm. Kvinnan kände sig diskriminerad och ifrågasatt som mamma. Hon hänvisar till Livsmedelsverket där hon menar att de informerar att alkohol (1-2 glas i veckan vid amning) inte är skadligt för barn vid amning. Hon tycker inte att hon ska behöva låsa in sig hemma på grund av att hon blivit mamma. Hon vill vara den person och leva det sociala liv som hon gjorde innan graviditeten. Hon likställer således rätten till ett socialt liv med rätten att dricka under amning. Var hon lika generös med alkoholintag under graviditeten? Hade hon blivit kränkt om serveringspersonalen nekat henne ett glas vin då?

På serveringsställen är det inte tillåtet enligt lag att servera en märkbart berusad person. Det står dock inget i lagen om servering till gravid eller ammande kvinna. Den som serverar en överförfriskad person kan dömas till dagsböter och upp till 6 månaders fängelse, inget händer den som serverar en gravid, så länge hon inte blir märkbart berusad förstås. Lagen är skriven för att skydda personer då en märkbart berusad person till exempel löper större risk att utsättas för brott. 80% av alla våldsbrott är alkoholrelaterade. Ytterligare så är det ingen slump att restauranger måste servera mat för att få serveringstillstånd för alkoholhaltiga drycker då mat i magen hjälper till att sänka promillehalten vid intag av alkohol.

Vår kropp och hjärna inte är fullt utvecklade förrän i 20 års ålder och det sista att utvecklas är konsekvenstänkandet. Barn/ungdomar som dricker alkohol har alltså mer benägenhet att hamna i ett beroende, skada hjärnans utveckling och hamna i omdömeslösa situationer. Nästan alla som provat narkotika har varit berusade. Ett litet ammande barn är inte rustat för alkohol.

Alkohol är en beroendeframkallande drog som i bästa fall och vid måttfullt intag gör oss glada och pigga  då alkohol i mindre mängd påverkar vår hjärnas belöningssystem positivt, dopamin frigörs vilket ger oss en behaglig lustkänsla. Men i värsta fall kan alkohol orsaka problem med mage och tarm, cancer, nedbrytning av muskler, hjärnskador, infektionskänslighet, leverskador, hjärt- och kärlsjukdomar och psykiska störningar.

Det är fakta att 15 cl vin är samma sak som 4 cl 40% sprit, båda innehåller 12 gram alkohol. Jag har väldigt svårt att tro att kvinnan i fråga hade smuttat på en whiskey, ammat och sedan beställt en 4:a till och tyckt att det var ok. Ett glas med 15 cl vin ger en promillehalt i kroppen om ca 0,2-0,3. 0,2 promille är gränsvärdet för rattfylleri i Sverige då det vid denna promillehalt  uppstår en mätbar nedsättning av människors reaktionsförmåga.

Vidare visar studier som Livsmedelsverket publicerar i sin information som visar att mängden alkohol i blodet visst påträffas i bröstmjölken, med lika stor promillehalt. Det tar två timmar för kroppen att bryta ner 15 cl vin, vilket även gäller i bröstmjölken.

Med den kunskapen så är det kanske inte konstigt att bartendern nekade att sälja ett glas till. Jag tycker  han/hon visar på en sund moral och sunt förnuft.

Om ett glas vin intas vid något enstaka tillfälle och utan att barnet ammas inom de närmsta timmarna efter intag så tror inte jag heller att barnet tar någon större skada.

Men varför chansa?

Länk/Källa: Studio Ett
Livsmedelsverket 
STAD
Alkohollagen 

Choko-minne

Det är söndag och jag är 8 år. Jag och min bror, mamma och pappa har varit på landet ute i skärgården hela helgen. Vi har lagt till med båten i Brevikshamnen, tagit av oss flytvästar, packat ur båten och pappa har fyllt på bensin så att båten är redo till nästa helgs tur. På vägen hem från hamnen svänger vi förbi mammas tobaksaffär. Pappa ska lämna tillbaka tidningar han lånat över helgen. Jag och min bror sitter kvar i bilen. Vi tittar nyfiket ut på pappa när han låser kiosken och hoppas att vi har tur... Vi hoppas att pappa har tagit varsin Choko till oss. Choko var (är?) chokladöverdragen kola som låg i ett litet paket om 2 små bitar i varje. Om vi hade riktig tur fick vi varsin Choko, annars fick vi "bara" en var. Även om vi hade fått lördagsgodis dagen innan så smakade ändå den där chokladkolan lite extra gott. Förmodligen för att det inte var varje söndag vi hade tur...

Har vi setts förr?

Jag och barnen är på väg ner till centrum i bilen. Vi småpratar lite och helt plötsligt säger Elias:
"Mamma! Vi sågs i Citroënen igår!"
Goa unge! Det gjorde vi sannerligen! Ibland kommer du med för sköna kommentarer!

Min mamma sitter i fängelse...

För snart tre år sedan dömdes en mamma till sju års fängelse för grovt narkotikainnehav och anstiftan till smuggling. Kvinnan hade hållt sitt missbruk dolt för sin familj under många år så chocken som hennes familj erfor är ofattbar. Hennes ena dotter åkte känslomässig berg- och dalbana och för att delvis orka sig igenom detta så skapade hon en blogg där hon kunde "skriva av sig". Jag fick tips om bloggen vid namn "någons mamma - någons dotter" för en tid sedan och har läst och delvis förfasats över både förhållandena i häkte/fängelse och rättsystemet i Sverige. Förra söndagen kunde man läsa om mor och dotter i Aftonbladets Söndagsbilaga.

Livsöden

Jag har läst tre böcker under min lilla semester.

Första boken är "Mias systrar" av Maria Eriksson
Maria berättar med hjälp av polisrapporter, dagböcker, vittnesmål och egna ord om 3 kvinnor som utsatts för misshandel och kränkningar i hemmet. Man får veta hur de har kämpat sig fram under förtryck och slag, mot alla odds och överlevt. I alla fall några...




Andra boken är Magdalena Graafs berättelse i "Det ska bli ett sant nöje att döda dig". Magdalena berättar om hur hon levde tillsammans med en kriminellt belastad person som dessutom avverkade droger på löpande band när hon var ca 20 år. Hon delar med sig av den misshandel och terror hon blev utsatt för samt om flykten och kampen om att ge sin son en säker tillvaro. Den här boken har verkligen fått mig att fundera över mina fördomar, för tyvärr har även jag såna. Men Magdalena får upprättelse, även i mina ögon.




Tredje boken handlar om livet, men inte alls på samma sätt som de två förra. Nej, det här handlar om en vit kvinnas resa tillbaka till sitt älskade Kenya för att träffa den familj som hon lämnade för 14 år sedan med sin dotter. "Resan tillbaka till den vita massajen" av Corinne Hofmann är en annorlunda bok som gör mig glad. Man får dela Corinnes kärlek till landet och sin "familj" men man får även insikt i hur människor lever och uthärdar i svält, översvämningar, torka, missbruk och arbetslöshet. Jag kan även rekommendera de två första böckerna om den vita massajen.

Dessa var de tre böcker jag läst. Böcker om verkliga livsöden, och jag har varit arg, upprörd, ledsen och glad.

Jag blir så arg över att det är människor som där ute i världen konstant måste gå med rädsla för sitt eget liv, i sitt eget hem. Rädd för sin partners nästa steg. "Vilket humör är han på just nu?" Inte bara idag, utan just nu! "Vad ska jag svara?" "Ska jag svara?" Vad är bäst för att slippa bli slagen, eller i alla fall inte bli slagen lika hårt eller länge som förra gången. Det finns (främst) kvinnor som är så kontrollerade och nedtryckta att deras tankebanor inte liknar något vi ens skulle kunna föreställa oss. De lever under så komplett annorlunda kriterier. Tänk då på att de även kanske har ett eller flera barn att ta hand om. Eller så är de ett barn själva. Ett barn som inte kan värja sig för de vuxnas våld. Oavsett om det är riktat direkt mot dem eller mot dess förälder.

Jag blir upprörd när jag läser att svenska myndigheter om och om igen, skjuter ansvaret på annan myndighet! När en kvinna som lever under hemska förhållanden i vardagen inte blir trodd. Eller själv måste orka, ha möjlighet (språket kan vara en nog så stor faktor till att man inte klarar av det) och kunskap om vart man ska ringa och vilka möjligheter som finns för en i samhället. Tänk att behöva driva en rättegång mot sin värsta fiende, försöka hitta boende på annan ort, få hjälp med kvarskrivning, nytt personnummer, pengar och hela tiden vara rädd, ha ångest och försöka leva ett så normalt liv som det går för eventuella barns skull.

Jag blir ledsen när jag hör att det är så många som 16 kvinnors liv som släcks om året, de flesta av närstående män.

Jag blir glad när jag läser att kvinnor klarar sig. Jag blir glad över att det finns kvinnor och män som inte rättar sig i ledet utan går emot strömmen och GÖR något. Dessa människor äger min fulla respekt. Jag har funderat vad jag kan göra, så jag har kontaktat kvinnojouren i min hemkommun för att skänka dem alla våra små barnkläder. Jag ska även äntligen bli världsförälder.
Det finns så mycket man kan göra, men det lilla räcker länge!

http://www.kvinnojour.com/
http://www.roks.se/
http://www.raddabarnen.se/
http://www.unicef.se/

Det är bara regn hos mig...

Jag är för det mesta en glad prick som ser ljust på livet, men ibland känns det mesta bara hopplöst. Man önskar att barnen somnar fort, att tvättmaskinen tömmer sig själv och viker ihop sig, att huvudet är fullt med goda idéer på middagsmat, att barnen höll sams och inte hoppade runt överallt, att golvet dammsög sig själv, att man hann att läsa mer än några rader i boken innan man somnar och att man vaknade pigg och utvilad varje morgon... Som det är just nu så plockas det oavbrutet, jag spelar spel med ena handen och dammsuger med den andra, lagar mat och stryker samtidigt, tjatar på barnen att de ska sluta hoppa i soffan, sätta på sig kläderna, hänga upp kläderna, ta av kläderna, sluta bråka, sitta still, städa upp alla leksaker i sina rum, borsta tänderna, inte svära... Ja, ni fattar. Vissa dagar har man bara inget tålamod och det är de dagarna som känns lite hopplösa. Så hoppar det en argbigga på dig så beror det nog på att det är en av dessa hopplösa dagar. Förlåt!

Stroke

Min pappa fick en stroke för 5 år sedan och min tillvaro skakades om på en sekund. Mamma och pappa hade varit i Italien med vänner, rest runt i Toscana och njutit av livet. På morgonen för avresan är pappa inte som vanligt. Han snurrar till det för sig, kan inte hålla i saker ordentligt och min mamma förstår direkt vad som händer. Mamma ger pappa ett par Alvedon (blodförtunnande) och beslut ska tas om de ska uppsöka läkare i Italien eller åka hem. Mamma och pappa bestämmer sig för att resa hem trots alla risker. De mellanlandar på vägen hem och mamma är hela tiden rädd att de ska bli nekade att resa vidare på grund av pappas tillstånd. Vid ankomst till Sverige får pappa åka direkt till Danderyds sjukhus och blir inlagd. Nu börjar undersökning och utredning om vad som hänt, hur stor stroke han fått och vad den innebär. Det visar sig att stroken är en blödning stort som ett ägg i pappas högra hjärnhalva. Han har nedsatt förmåga i vänster sida, speciellt armen är "lam" och han är väldigt, väldigt trött.
När jag besökte pappa för första gången låg han och halvsov då vi kom in. Jag kramade om honom och frågade hur han mådde. Han svarade hurtfriskt att "han mår bara bra". Min stora, starka pappa skulle inte visa att han är förvirrad och dålig. Pappa fick ligga kvar på sjukhuset några veckor och började sin rehabilitering. Det var tufft, även om min pappa klarade sig ofantligt bra om man tänker på storlek och omfattning på stroken. Han har kämpat med epileptiska anfall, nedsatt förmåga att snickra som har varit hans stora passion, göra vardagliga saker som att knäppa byxorna och komma ihåg att man "bör" kamma håret innan man går hemifrån. Idag är min pappa inte sjuk längre, men han har förändrats och är inte helt den pappa jag hade innan stroken. Förändringarna är i dagsläget små i det stora hela och jag är oerhört tacksam att pappa finns här hos oss fortfarande.

Pappa, och mamma, jag älskar er över allt annat. Jag önskar inget hellre än att ni får många och långa år till tillsammans att njuta av resor, vänner och familj.

Alla kan lära sig känna igen en stroke genom att ställa tre enkla frågor:
Be personen att le.
Be personen att lyfta båda armarna.
Be personen att säga en enkel mening (sammanhängande) (till exempel Solen skiner idag).

Om personen har problem med någon av dessa uppgifter ring genast 112 och beskriv symtomen.

Rädda liv!

Här en annan historia om stroke:

http://www.ted.com/index.php/talks/jill_bolte_taylor_s_powerful_stroke_of_insight.html

Elias fantastiska ord!

Mamma, jag hör inte mina öron!

Till minne av Ewa

Min mammas kollega och nära vän, min extramamma dog stilla på Radiumhemmet i tisdags.

Vila i frid Ewa!

Samuels fantastiska ord

Mamma, om man äter leverpastej, då lever man.

Mamma, om man äter falukorv, då är man farlig.