Stroke

Min pappa fick en stroke för 5 år sedan och min tillvaro skakades om på en sekund. Mamma och pappa hade varit i Italien med vänner, rest runt i Toscana och njutit av livet. På morgonen för avresan är pappa inte som vanligt. Han snurrar till det för sig, kan inte hålla i saker ordentligt och min mamma förstår direkt vad som händer. Mamma ger pappa ett par Alvedon (blodförtunnande) och beslut ska tas om de ska uppsöka läkare i Italien eller åka hem. Mamma och pappa bestämmer sig för att resa hem trots alla risker. De mellanlandar på vägen hem och mamma är hela tiden rädd att de ska bli nekade att resa vidare på grund av pappas tillstånd. Vid ankomst till Sverige får pappa åka direkt till Danderyds sjukhus och blir inlagd. Nu börjar undersökning och utredning om vad som hänt, hur stor stroke han fått och vad den innebär. Det visar sig att stroken är en blödning stort som ett ägg i pappas högra hjärnhalva. Han har nedsatt förmåga i vänster sida, speciellt armen är "lam" och han är väldigt, väldigt trött.
När jag besökte pappa för första gången låg han och halvsov då vi kom in. Jag kramade om honom och frågade hur han mådde. Han svarade hurtfriskt att "han mår bara bra". Min stora, starka pappa skulle inte visa att han är förvirrad och dålig. Pappa fick ligga kvar på sjukhuset några veckor och började sin rehabilitering. Det var tufft, även om min pappa klarade sig ofantligt bra om man tänker på storlek och omfattning på stroken. Han har kämpat med epileptiska anfall, nedsatt förmåga att snickra som har varit hans stora passion, göra vardagliga saker som att knäppa byxorna och komma ihåg att man "bör" kamma håret innan man går hemifrån. Idag är min pappa inte sjuk längre, men han har förändrats och är inte helt den pappa jag hade innan stroken. Förändringarna är i dagsläget små i det stora hela och jag är oerhört tacksam att pappa finns här hos oss fortfarande.

Pappa, och mamma, jag älskar er över allt annat. Jag önskar inget hellre än att ni får många och långa år till tillsammans att njuta av resor, vänner och familj.

Alla kan lära sig känna igen en stroke genom att ställa tre enkla frågor:
Be personen att le.
Be personen att lyfta båda armarna.
Be personen att säga en enkel mening (sammanhängande) (till exempel Solen skiner idag).

Om personen har problem med någon av dessa uppgifter ring genast 112 och beskriv symtomen.

Rädda liv!

Här en annan historia om stroke:

http://www.ted.com/index.php/talks/jill_bolte_taylor_s_powerful_stroke_of_insight.html