Vad är det med mig?

De senaste dagarna har jag alldeles varit utav gängor och inte fått något gjort. Det är som om inspirationen och orken strejkar. Jag vill helst bara titta på film, men jag hittar inget bland JE hundratals filmer som jag känner för att se. Så jag sitter och zappar på fjärrkontrollen mellan dåliga och ännu sämre program. Endast vid något enstaka tillfälle hittar jag något att titta på, i några minuter. Hemmet har fullständigt raserats, men igår fick jag i alla fall lite ordning även om dammråttorna fortfrande slåss under soffan. Två dagar av långledighet har förbrukats och det har inte känts speciellt konstruktivt... Nä, nu vill jag att mannen ska komma hem och ge mig lite kärlek och omtanke. Söndag morgon när jag vaknar ligger han äntligen vid min sida igen. Förhoppningsvis kommer lite "livsgnista" tillbaka då...

PMS - Ett hormonellt tillstånd

Sötsuget ökar. Orken uteblir. Irritationen byggs upp. Finnar. Spänningshuvudvärk ett faktum. PMS är på intågande. Gestagenet är ett faktum i min kropp. Ägglossning har med andra ord skett och nedtrappningen av östrogenet har påbörjats. Allt känns stort om inte oöverstigligt. Godis och annat skräp hamnar i magen. Till ingen nytta. Oftast är det jag petar i mig inte alls det kroppen vill ha. Värst är hopplösheten och att energin verkar som bortblåst. Kroppen har invaderats av aliens som rör runt i hormongrytan - ordentligt!
Jag har läst att ca 90 procent av alla kvinnor har någon form av besvär före mens. PMS (premenstruella spänningar eller premenstruellt syndrom) påverkar framför allt humöret, självkänslan och förmågan att handskas med problem och påfrestningar. En del hamnar i ett depressionsliknande tillstånd veckan före mens med känslor av meningslöshet, utanförskap och hopplöshet. Det är också vanligt med oro och ångest eller aggressioner som är så starka att kvinnan hamnar i konflikter som hon normalt skulle undvika. PMS omfattar även kroppsliga symptom som ömma bröst, huvudvärk och värk i magen.
Jag hade gärna tagit ett piller för att slippa detta, men är man kvinna så är man!

Utvecklingsfas

Man borde kanske som tvåbarnsmor veta hur man ska bemöta barn som går igenom en av livets tuffa utvecklingsfaser, men ibland verkar det gå så fort så varken barnet eller vi föräldrar hänger med. Vår minsting genomgår en oerhörd utvecklingsfas just nu, den så kallade 3 års-trotsen. Eller som Jesper Juul menar: barnet vill inte samarbeta.
Just samarbete var motsatsen till vad jag fick känna på en dag i affären för inte så länge sen.
Allt var frid och fröjd tills jag och min 3-åring klev innanför dörren på ICA och jag bad honom välja några tulpaner vi kunde köpa med oss hem. Då satte han sig totalt på tvären och skrek högt och tydligt att "vi ska inte ha såna där!". Jag sa lugnt och bestämt att det skulle vi visst det och började gå vidare. Därefter hade jag ett hysteriskt skrikande och gråtande barn som stod framför vagnen och bromsade oss igenom hela affären. Så snart jag la ned något i vagnen så skrek han helt hysteriskt: "vi ska inte ha såna där!". Om och om igen. Jag höll mig lugn och försökte avleda honom otaliga gånger, men till ingen nytta. Jag mötte både en och annan deltagande blick, men även lite himlande ögon under min färd genom affären (sa jag att det var fredag eftermiddag?). Efter 45 minuters handling och typ 10 varor i vagnen (det var allt vi skulle ha!) så bar jag ut ett hysteriskt skrikande och sprattlande barn och 2 matkassar. Utanför ICA insåg jag att jag måste få 3-åringen på min sida för jag skulle aldrig fixa att bära honom och påsarna till bilen. Just som jag står på knä och försöker lugna min son så kommer en man och erbjuder sig att bära mina matpåsar till bilen. (Dagens goda gärning!) Han tyckte att jag varit så tålmodig och behövde lite hjälp. Jag tog tacksamt emot hjälpen och när vi äntligen kom till bilen började hysterin och gråtandet avta. När allt var inpackat i bilen så hade jag en solstråle i baksätet som undrade om vi inte kunde åka till McDonalds nu. Som om inget hade hänt. Han ville helt plötsligt börja samarbeta igen och gjorde det med sitt soligaste humör...
Det är lätt att ge upp i såna här situationer, men denna dag hade jag både tålamod och tid att bemöta utbrottet med värdighet. Det är ju tyvärr inte varje dag man kan säga det. Barn utvecklas och vi utvecklas med dem, så är det och så kommer det förbli, men ibland önskar man helt enkelt få slippa dessa påfrestande sammanstötningar med dem man älskar allra mest! Speciellt när sammanstötningen börjar på grund av huruvida vi ska stoppa tulpaner i kundvagnen eller ej...

Det är bara regn hos mig...

Jag är för det mesta en glad prick som ser ljust på livet, men ibland känns det mesta bara hopplöst. Man önskar att barnen somnar fort, att tvättmaskinen tömmer sig själv och viker ihop sig, att huvudet är fullt med goda idéer på middagsmat, att barnen höll sams och inte hoppade runt överallt, att golvet dammsög sig själv, att man hann att läsa mer än några rader i boken innan man somnar och att man vaknade pigg och utvilad varje morgon... Som det är just nu så plockas det oavbrutet, jag spelar spel med ena handen och dammsuger med den andra, lagar mat och stryker samtidigt, tjatar på barnen att de ska sluta hoppa i soffan, sätta på sig kläderna, hänga upp kläderna, ta av kläderna, sluta bråka, sitta still, städa upp alla leksaker i sina rum, borsta tänderna, inte svära... Ja, ni fattar. Vissa dagar har man bara inget tålamod och det är de dagarna som känns lite hopplösa. Så hoppar det en argbigga på dig så beror det nog på att det är en av dessa hopplösa dagar. Förlåt!