Bit ihop eller bryt ihop?

Ja, det är det som är frågan! Personligen föredrar jag bit ihop mer än bryt ihop. Jag tycker att är det är en styrka att kunna bita ihop. Man måste ibland genomleva stress, och press med mera för att komma ut på andra sidan, förhoppninsvis med ett nöjt leende på läpparna. Oftast så handlar det om en kort period, kanske bara några timmar, minuter som man behöver bita ihop...
Som den där gången jag och en annan reseledartjej står kvar ensamma på Preveza flygplats för att se det sista planet denna transferdag lyfta med 376 passagerare ombord hem mot Norge. Men planet lyfter inte. Det har ett däck med för lite luft. Vilket innebär en säkerhetsrisk vid landning, om än väldigt liten. Trots att Preveza flygplats är liten så trodde man att detta inte skulle vara några problem att fixa då det även är en NATO-flygplats, AWACS Air Force Base. Det visar sig bli problem då man inte har rätt munstycke på plats. Planets passagerare får samtidigt som oss besked om att de nu måste lämna planet för att invänta ett nytt däck som ska flygas ner från Manchester. Det här betyder för mig och min kollega att vi snart har 376 passagerare som dräller ut på parkeringen. Vi har inga bussar att slussa dem till hotell med och inga hotell att slussa dem med bussar till. Då var det bara att bita ihop, med ett leende på läpparna, och ta emot gästerna samt efter bästa förmåga informera om vad som kommer att ske. Min kollega bryter vid denna tidpunkt ihop med orden; jag är graviiiiiid! Tja, då var det bara att bita ihop lite till och ta hand om 376 passagerare och 1 guide. Bussar anlände, hotell fixades, gravid kollega fick åka hem och fler kollegor kom till flygplatsen. Tidigt morgonen därpå, efter en natt i en receptionssoffa, vinkade vi trötta av flyget då det till slut lyfte. Glada och nöjda med insatsen.
Nu menar jag givetvis inte att man inte får bryta ihop. Det är en styrka att våga bryta ihop också, men jag anser att man måste väga för- och nackdelar mot varandra och ta ett beslut, i varje situation, innan man bryter ihop. Man får backa och säga att jag vill, kan, orkar inte detta. Men det ska erkännas att jag har svårt att tolerera att bryta ihop. Både personligen och då andra gör det. Kanske har jag för högt ställda krav på mig själv och omgivningen, men jag fortsätter nog med att bita ihop och reta mig lite på dem som inte gör det ändå. Men det får jag leva med - det är mitt beslut!

Grekland i mitt hjärta!

Det var 1996 och jag landade i Aten en stekhet dag i början av maj. Jag skulle jobba min första säsong som reseledare för Ving. Mina nya kollegor och jag spenderade 2 dagar i Aten innan vi åkte vidare till den lilla gröna ö där jag skulle bo hela sommaren; Thassos. Thassos var ett helt nytt resmål för Ving så jobbet satte igång direkt att hitta information och historia om ön och regionen att fylla hotellpärmar, utflykter och välkomsmöten med. Min resa i grekisk historia började... Jag följde romarnas spår på Via Appia på gränsen till Orienten. Jag stod på samma flodbank i Philippi där Paulus enligt sina brev "döpte" sin första europé. Jag smakade retsina och kontosouvli för första gången. Jag blev förälskad i Grekland, grekiskan och grekerna. Men även i min nuvarande (o)äkta hälft från Norge. Något grekerna aldrig kunde förstå. Att jag kunde välja en norrman framför en grek. Som om man har något val när det kommer till kärlek!?

I början av maj 1997 var jag på väg till min tredje säsong som reseledare, min andra i Grekland och tillsammans med min norrman. Jag landade på Korfu och reste med båt till fastlandet på Greklands västkust. Solen sken även denna gång och sommarens värme hade redan anlänt. Någon timme senare blir jag förälskad - igen. Förälskad i en liten, liten stad. En riktig pärla vid namn Parga. Jag älskar redan vid det här laget grekisk musik och nätterna här är fulla med grekiska landsplågor på Bozoukiklubben. Jag älskar även den grekiska maten, men i Parga får jag smaka på riktiga, hemlagade och utsökta grekiska rätter när de är som bäst.

Tack vare Parga har jag även fått se fler fantastiska platser i Grekland. Jag hade från Parga fördelen att få köra 2-dagars turer till Aten via Delphi och Korinthkanalen. I Delphi pratade jag med antikens gudar vid jordens navel, och på Akropolis fick jag se Feidipides verk Parthenon. Jag besökte de fantastiska bergformationerna i Meteora med sina munk- och nunnekloster som klamrar sig fast längs dess sidor. Jag har vadat i floden Styx vars källa är densamma där Thetis doppade sin son Akilles för att göra honom odödlig. Jag har besökt dödsriket i Nekromanteon med sin bisarra historia om resor till Hades. Jag har suttit i Dodoni under samma träd där prästerna fick sina orakel. Jag har besökt Ali Pashas högkvarter där det smiddes fruktansvärda planer på krig och plundring i området. Det var här jag erövrade ytterligare en del av det grekiska språket. På den fantastiska "grannön" Lefkas med sina långa vita stränder hade jag min första(mini)semester med JE. Men, det var även här jag hade min värsta flygförsening med passagerare som på grund av dimma landat i Aten, och bussats utan varken vatten eller bröd över hela Grekland för att komma fram till sin semesterort. Efter minst 24 timmar i vaket tillstånd så var det en lisa för själen att få köra in i Parga och mötas av glittret av sol på vatten och utsövda kollegor.

Sommaren 1998 blev säsong fem i Grekland, denna gång på Korfu. Där arbetade jag som servicechef och lite mer ansvar att axla. En säsong som blev full av god mat på små restauranger bland Korfu stads gränder men inte så mycket historia och upplevelser i övrigt. Korfu var härligt, men besöken i Parga var något man längtade efter...

2001 återvände jag till Grekland igen. 2 veckors öluffning i Kykladerna som turist. Santorini, Paros, Anti-Paros, Naxos, Delos, Mykonos, Amorgos och Ios. Vind i håret, solbrända axlar, frappé, solnedgångar i hamnen, vitkalkade hus, amfiteatrar, mosaiker, fiskeläger, grekisk sallad, gamla gummor som virkar, salta bad, iskall öl, båtturer och sirtaki. Det är Grekland när det är som bäst!
Grekland är och förblir ett minne för livet. Ett av mina bästa minnen!