Tänk vad tre kassettband kan väcka minnen...

Det är tidigt på morgonen och jag har 2 dagars utflykt till Aten via Delfi och Korintkanalen framför mig. Solen har knappt orkat upp över horisonten och många av mina gäster på bussen slumrar lite. I bussens högtalare ljuder behaglig grekisk musik och bussen gungar fram genom Greklands slättlandskap. Jag bjuder på grekiska sagor, dikt och historia blandat med nutidens liv och leverne. Då bussen når den högsta punkten för dagen har vi kommit fram till den mytomspunna platsen Delfi där tidens vingslag kittlar vår fantasi. Efter lunch under uråldriga plataner reser vi vidare mot civilisationens vagga, Aten. I detta vidsträckta pussel av hus och monument flanerar vi och beskådar. Mäktiga Akropolis tar emot oss tidigt nästa dag och visar upp sin arkitektur, historia och fantastiska belägenhet. Vid lunch lämnar vi motvilligt Aten bakom oss och beger oss mot Korintkanalen och ner över frodiga Peloponnesos för att sent på kvällen återvända till den slumrande lilla byn vi kom ifrån. Djupt berikade med intryck för livet.

Tänk vad tre kassettband kan väcka minnen. Djupt inne i skåpet hittade jag banden som gav mig dessa härliga minnen från sommaren 1997. Sommaren då jag arbetade som reseledare i den vackra grekiska pärla på greklands västkust vid namn Parga. Det var en sommar fylld med nya vänner, flygförseningar, nattliga äventyr och långväga utflykter. De tre kassettbanden användes flitigt, ibland till min chaufförs stora förtret då mina kassettband kanske inte var hans favoriter, men vad gör det... För mig var allt ljuv, grekisk musik.

Grekland i mitt hjärta!

Dunkelt minne

Nattetid snurrar tankarna och det är då jag kan diktera hela brev med de mest fantastiska ord och innehåll. Jag skriver nattliga memoarer som jag önskade att jag kunde memorera. På något vis är det när jag släckt lampan och lagt mig tillrätta som orden kommer till mig. Diskussionerna går heta, argumenten haglar, retoriken är verkligen övertygande och dramaturgin utsökt. Om jag ändå hade en diktafon kopplad till hjärnan som kunde bevara och komma ihåg mina nattliga berättelser. På morgonen är nämligen orden bortglömda. Fragment ligger kvar men är som drömmen om morgonen svår att gripa tag i och minnas. I en röd inbunden anteckningsbok samlar jag en del av mina tankar, idéer, uppsnappade råd, härliga meningar, ord, ordspråk, citat och annat som berör mig. Min fina lilla röda bok gör att jag kan trä upp en del av mina berättelser på tråd och skapa otaliga halsband efter behag. Mitt enda aber är att hjärndiktafon hade varit mer kreativt för processen, då jag sluppit lämna mitt horisontala läge, tända lampan, skriva ned ord för ord det som bildats så ljuvligt i virvlande tankegångar för att efteråt försöka ta vid där jag sist slutade... Nej, vore jag professionell skribent hade nattskift varit min enda chans i livet.

Känsligt ämne...

Återigen har jag förfasats över oss människor. Den här gången handlar det om förintelsen och hur det finns de som inte tror att detta har inträffat. För mig räcker det att se bilderna på människor som är utmärglade och packade som sillar i tågvagnar, att se filmerna om hur människor ligger på hög i en massgrav och att se böcker fyllda med namn på avlidna på samma datum, för att förstå att det är något som är fruktansvärt fel. Det har utspelats något fruktansvärt. Människor har lidit och dött. Det räcker. Jag behöver inga "sanningar" om att det fanns gaskamrar eller inte, om 1 eller 6 miljoner judar dödades. Det räcker som bevis att människor dog på grund av att de åsidosattes alla andra statsmedborgares lagar och regler. Det visas om än tydligare i filmerna om hur judars hem, förättningar och kläder märks upp för att man lätt ska kunna urskilja denna etniska grupp och sedemera ordna med ghetton. Det är för mig tillräckligt med autentiskt dokument. Att det dessutom finns vittnesmål som beskriver dessa scenarier och självupplevda händelser borde styrka dessa än mer. Men om detta tvistar alltså de lärda, och mindre lärda. Kriget som sådant är bevisat genom autentiskta dokument och vittnesmål och är inget som någon mig veterligen, förnekar. Varför ska det då vara så svårt att förstå att människor dödades och behandlades under all värdighet under detta krig och att om inte annat borde kunna se en indikation om att det var massutrotning av människor. Man behöver inte använda ord som folkmord eller utrotning för att se att människorna på bilderna, i filmerna är döda eller är på väg att dö. Det räcker som det är. Jag vill inte förringa någon, men förstå mig rätt då det inte är mängden döda eller hur de dödats som spelar roll utan att de har dödats och är döda. Det är illa nog!

En sann historia!

En familj bestående av mormor och morfar och ett barnbarn åker till New York för att fira. Mormor och morfar som inte är så vana resenärer klarar sig ändå rätt fint i storstaden, till del tack vare barnbarnet. En dag ska mormor ta sig ned till receptionen och ställer sig och väntar på hissen. När hissdörren öppnas står "en väldans stor neger" där. Mormor tvekar lite men går in. Dörrarna stängs och mormor hör hur mannen säger: Down. Varpå mormor "slänger" sig raklång på golvet och stannar där tills de når receptionen och hon kryper ut. Mannen i hissen skrattar och mormor känner sig djupt förorättad!
Då det är dags för utcheckning någon dag senare så anländer de i receptionen för att göra upp för rummet. Då överlämnar receptionisten ett kuvert som barnbarnet läser upp. I brevet tackar mannen i hissen för ett gott skratt på mormors bekostnad och önskar därför betala för hela deras vistelse.
Brevet var signerat med Eddie Murphy!

Bit ihop eller bryt ihop?

Ja, det är det som är frågan! Personligen föredrar jag bit ihop mer än bryt ihop. Jag tycker att är det är en styrka att kunna bita ihop. Man måste ibland genomleva stress, och press med mera för att komma ut på andra sidan, förhoppninsvis med ett nöjt leende på läpparna. Oftast så handlar det om en kort period, kanske bara några timmar, minuter som man behöver bita ihop...
Som den där gången jag och en annan reseledartjej står kvar ensamma på Preveza flygplats för att se det sista planet denna transferdag lyfta med 376 passagerare ombord hem mot Norge. Men planet lyfter inte. Det har ett däck med för lite luft. Vilket innebär en säkerhetsrisk vid landning, om än väldigt liten. Trots att Preveza flygplats är liten så trodde man att detta inte skulle vara några problem att fixa då det även är en NATO-flygplats, AWACS Air Force Base. Det visar sig bli problem då man inte har rätt munstycke på plats. Planets passagerare får samtidigt som oss besked om att de nu måste lämna planet för att invänta ett nytt däck som ska flygas ner från Manchester. Det här betyder för mig och min kollega att vi snart har 376 passagerare som dräller ut på parkeringen. Vi har inga bussar att slussa dem till hotell med och inga hotell att slussa dem med bussar till. Då var det bara att bita ihop, med ett leende på läpparna, och ta emot gästerna samt efter bästa förmåga informera om vad som kommer att ske. Min kollega bryter vid denna tidpunkt ihop med orden; jag är graviiiiiid! Tja, då var det bara att bita ihop lite till och ta hand om 376 passagerare och 1 guide. Bussar anlände, hotell fixades, gravid kollega fick åka hem och fler kollegor kom till flygplatsen. Tidigt morgonen därpå, efter en natt i en receptionssoffa, vinkade vi trötta av flyget då det till slut lyfte. Glada och nöjda med insatsen.
Nu menar jag givetvis inte att man inte får bryta ihop. Det är en styrka att våga bryta ihop också, men jag anser att man måste väga för- och nackdelar mot varandra och ta ett beslut, i varje situation, innan man bryter ihop. Man får backa och säga att jag vill, kan, orkar inte detta. Men det ska erkännas att jag har svårt att tolerera att bryta ihop. Både personligen och då andra gör det. Kanske har jag för högt ställda krav på mig själv och omgivningen, men jag fortsätter nog med att bita ihop och reta mig lite på dem som inte gör det ändå. Men det får jag leva med - det är mitt beslut!

Grekland i mitt hjärta!

Det var 1996 och jag landade i Aten en stekhet dag i början av maj. Jag skulle jobba min första säsong som reseledare för Ving. Mina nya kollegor och jag spenderade 2 dagar i Aten innan vi åkte vidare till den lilla gröna ö där jag skulle bo hela sommaren; Thassos. Thassos var ett helt nytt resmål för Ving så jobbet satte igång direkt att hitta information och historia om ön och regionen att fylla hotellpärmar, utflykter och välkomsmöten med. Min resa i grekisk historia började... Jag följde romarnas spår på Via Appia på gränsen till Orienten. Jag stod på samma flodbank i Philippi där Paulus enligt sina brev "döpte" sin första europé. Jag smakade retsina och kontosouvli för första gången. Jag blev förälskad i Grekland, grekiskan och grekerna. Men även i min nuvarande (o)äkta hälft från Norge. Något grekerna aldrig kunde förstå. Att jag kunde välja en norrman framför en grek. Som om man har något val när det kommer till kärlek!?

I början av maj 1997 var jag på väg till min tredje säsong som reseledare, min andra i Grekland och tillsammans med min norrman. Jag landade på Korfu och reste med båt till fastlandet på Greklands västkust. Solen sken även denna gång och sommarens värme hade redan anlänt. Någon timme senare blir jag förälskad - igen. Förälskad i en liten, liten stad. En riktig pärla vid namn Parga. Jag älskar redan vid det här laget grekisk musik och nätterna här är fulla med grekiska landsplågor på Bozoukiklubben. Jag älskar även den grekiska maten, men i Parga får jag smaka på riktiga, hemlagade och utsökta grekiska rätter när de är som bäst.

Tack vare Parga har jag även fått se fler fantastiska platser i Grekland. Jag hade från Parga fördelen att få köra 2-dagars turer till Aten via Delphi och Korinthkanalen. I Delphi pratade jag med antikens gudar vid jordens navel, och på Akropolis fick jag se Feidipides verk Parthenon. Jag besökte de fantastiska bergformationerna i Meteora med sina munk- och nunnekloster som klamrar sig fast längs dess sidor. Jag har vadat i floden Styx vars källa är densamma där Thetis doppade sin son Akilles för att göra honom odödlig. Jag har besökt dödsriket i Nekromanteon med sin bisarra historia om resor till Hades. Jag har suttit i Dodoni under samma träd där prästerna fick sina orakel. Jag har besökt Ali Pashas högkvarter där det smiddes fruktansvärda planer på krig och plundring i området. Det var här jag erövrade ytterligare en del av det grekiska språket. På den fantastiska "grannön" Lefkas med sina långa vita stränder hade jag min första(mini)semester med JE. Men, det var även här jag hade min värsta flygförsening med passagerare som på grund av dimma landat i Aten, och bussats utan varken vatten eller bröd över hela Grekland för att komma fram till sin semesterort. Efter minst 24 timmar i vaket tillstånd så var det en lisa för själen att få köra in i Parga och mötas av glittret av sol på vatten och utsövda kollegor.

Sommaren 1998 blev säsong fem i Grekland, denna gång på Korfu. Där arbetade jag som servicechef och lite mer ansvar att axla. En säsong som blev full av god mat på små restauranger bland Korfu stads gränder men inte så mycket historia och upplevelser i övrigt. Korfu var härligt, men besöken i Parga var något man längtade efter...

2001 återvände jag till Grekland igen. 2 veckors öluffning i Kykladerna som turist. Santorini, Paros, Anti-Paros, Naxos, Delos, Mykonos, Amorgos och Ios. Vind i håret, solbrända axlar, frappé, solnedgångar i hamnen, vitkalkade hus, amfiteatrar, mosaiker, fiskeläger, grekisk sallad, gamla gummor som virkar, salta bad, iskall öl, båtturer och sirtaki. Det är Grekland när det är som bäst!
Grekland är och förblir ett minne för livet. Ett av mina bästa minnen!