Om natten...

Klockan är halv två. En katt har tagit skydd på altanen och spejar ut över trädgården. Jag lyssnar på regnet. Det ökar i styrka. En blixt. Jag börjar räkna. 1001, 1002, 1003 - PANG! Åskan mullrar fram över himlavalvet. Ovädret är nära. Jag njuter! Njuter av regnet, natten och stillheten. Mannen ligger varm i sängen, men jag är inte trött. Fönstret är öppet och naturens dofter smyger sig in i rummet. Jag älskar natten!

Dunkelt minne

Nattetid snurrar tankarna och det är då jag kan diktera hela brev med de mest fantastiska ord och innehåll. Jag skriver nattliga memoarer som jag önskade att jag kunde memorera. På något vis är det när jag släckt lampan och lagt mig tillrätta som orden kommer till mig. Diskussionerna går heta, argumenten haglar, retoriken är verkligen övertygande och dramaturgin utsökt. Om jag ändå hade en diktafon kopplad till hjärnan som kunde bevara och komma ihåg mina nattliga berättelser. På morgonen är nämligen orden bortglömda. Fragment ligger kvar men är som drömmen om morgonen svår att gripa tag i och minnas. I en röd inbunden anteckningsbok samlar jag en del av mina tankar, idéer, uppsnappade råd, härliga meningar, ord, ordspråk, citat och annat som berör mig. Min fina lilla röda bok gör att jag kan trä upp en del av mina berättelser på tråd och skapa otaliga halsband efter behag. Mitt enda aber är att hjärndiktafon hade varit mer kreativt för processen, då jag sluppit lämna mitt horisontala läge, tända lampan, skriva ned ord för ord det som bildats så ljuvligt i virvlande tankegångar för att efteråt försöka ta vid där jag sist slutade... Nej, vore jag professionell skribent hade nattskift varit min enda chans i livet.