"När jag hamnade i t ex häktet, ringde jag mamma och utövade känslomässig utpressning och om hon svarade att det ordnar sig, då blev det legitimt för mig att fortsätta knarka ett tag till. Mamma älskar mig ändå."
De orden fick mig att bättre förstå den maktlöshet en anhörig till drogmissbrukare står inför. Att det enda som hjälper en missbrukare ur sitt eget missbruk är att inte hjälpa till, alls. Det låter så förbannat hemskt och vedervärdigt ur ett mänskligt perspektiv. Men det verkar inte bättre än att en missbrukare måste slå i botten, kanske förlora allt för att förstå. En del, många, går tyvärr under och dör i den processen.
Som anhörig till en person som utövar ett missbruk av något slag så vill man hjälpa personen ur och bort från missbruket. Jag menar hur kan man som anhörig låta bli att försök ställa saker och ting tillrätta, betala skulder, handla mat, fixa, söka hjälp, leta, städa, ordna. Jag vill tro att man gör allt för att missbrukaren ska komma på fötter igen. Men till ingen nytta, för drogerna går alltid före. Vi kan aldrig vinna över drogerna, det måste missbrukaren göra själv.
Mitt liv har varit förskonat från missbruk och närhet till missbruk. Jag har inte heller varit särskilt intresserad eller nyfiken på droger. Jag har kanske min självbevarelsedrift att tacka, eller så har jag haft tur och hittat andra kickar i livet. Nu, med två barn i huset (om än små) så hoppas jag innerligt att ingen av dem ska falla för drogernas frestelse när den tiden kommer.
Jag vill aldrig behöva använda min nya kunskap.
Se dokumentären på svtplay.
Inlägg
