Inget är som ett äkta samtal i dessa unkna debattider

Jag är dödligt trött på de unkna debatter och samtal som studsar lika dåligt som en påse ärtor i årets valrörelse. Inget parti, ingen politiker, inget ämne har fått mig att vilja stå på barrikaderna och vråla ut min övertro på detsamma. Därför var det befriande att få ta del av två personers samtal om ideologi, historia, världsuppfatting och erfarenheter, då jag imorse läste den upplyftande korrespondensen Göran Greider och Lars Gustafsson emellan i Dagens Nyheter.

Göran och Lars rör sig med ett språk som jag avundas och jag uppskattar deras vilja att förstå den andres syn och bejaka den, om än inte villig att följa samma stig. Deras samtal innehåller inget av den nedvärderande och klagande retorik som dagens politiker i mångt och mycket har lagt sig an. Nej, de har ett framåtriktat samtal som använder sig av historiens händelser och yttranden, intellektuella eller inte, som ett sätt att förstå samtiden och omvärlden. Samtalet är nyfiket och skärpt, och trots meningsskiljaktigheter respektfullt. 

Tänk om vi likt Göran och Lars kunde föra ett nyfiket och övertygande samtal utan att luta oss alltför mycket tillbaka på gamla ideologiska slagord och PR-byråers reklamsnack.

Det är samtal som deras som får mig att vilja bli med i det politiska rummet och vilja föra fram min föreställning om världens blivande. Tyvärr står jag efter årets valrörelse något bedövad och oberörd en dag som denna om än inte utan röst.

Hade mitt liv tett sig annorlunda?

En dödsruna i dagens tidning får mig att minnas ett möte på hotell Diplomat i början på 90-talet. Ett möte med en potentiell arbetsgivare som jag såg fram emot med spänning. Jag skulle få bli något av en hjälpande hand åt den stora konstnären Carl Fredrik Reuterswärd. Han behövde hjälp efter att han 1989 drabbats av en stroke och då befann sig i sitt hem i Lausanne och börjat sin kamp till ett vänsterhänt konstnärskap. Det var hans fru Mona som jag då träffade i salongerna på Diplomat och som nu gått ur tiden.

Det var en spännande tid, då i början på 90-talet. Jag hade tagit studenten och hade hela livet framför mig, med massor av drömmar. Den gången på hotellet var jag otroligt nära att få vara med om något som kanske hade ändrat mina fortsatta val i livet. Jag hade kanske blivit så inspirerad av de bådas talang inom konsten och startat en helt ny bana. Jobbet blev mitt den där gången, men föll på byråkratin kring arbetstillstånd och ingen av oss ville riskera några oegentligheter med överheten i Schweiz. Allt detta tack vare en ansökan som au-pair till en svensk-schweizisk familj i Schweiz, där jag föll på målsnöret när familjen till slut kände sig tvungen att avgöra kampen med datumet på poststämpeln, som gav mig chansen till detta jobb. Familjen rekommenderade mig, var till och med med på första mötet med Mona och hjälpte mig i "förhandlingarna". Jag fick året därpå chansen att lära känna denna underbara familj då jag erbjöd mina tjänster till dem igen. Det som jag eventuellt gick miste om med familjen Reuterswärd är jag fullt övertygad om att jag fått igen senare. Men visst är tanken lite svindlande, att så små saker i livet kan visa sig bli livsavgörande även om det i mitt fall inte blev så. Eller det var kanske precis det det blev? Livet är så oerhört spännande, och livets vägar äro outgrundliga!