En solskenshistoria

Temple Grandin föddes autistisk och sitt handikapp till trots hade hon vid sin död blivit en framgångsrik vetenskapskvinna. Hon arbetade med djurens välmående i fokus och tack vare hennes autism såg hon detaljer som andra missade. Temple utformade nya sätt att ta hand om boskap inför slakt. Filmen om henne visades nu ikväll på SVT och filmen gjorde mig glad. Allt är möjligt! Fortsätt göra det DU är bra på!

Se filmen på svtplay.se.

En gåva!

Igår fick jag en sällsynt gåva från äldste sonen. Ett långt halsband med blågröna pärlor som han egenhändigt har gjort på fritids. Jag blev oerhört lycklig över mitt nya fina halsband och kommer att bära det med stolhet. Tack världens finaste Samuel!

The dress is definitely a keeper!

Jag gillar att shoppa. Kläder undantaget. Jag känner sällan en glädje över att bege mig ut på stan för att komplettera garderoben. Det är inte så mycket på grund av ljuset i provhytten som att jag har svårt att hitta något som passar och sitter snyggt! Jag springer runt och rycker i allt som verkar ha potential, hänger det över armen och kånkar in min fångst i provrummet. I provrummet blir jag allt mer desillusionerad och undrar om det är mig eller kläderna det är fel på? Trots att jag valt samma storlek på kläderna så kan det ena paret byxor vara lika för små som det andra är för stort. Byxorna klämmer om höfterna så det är omöjligt att knäppa den enda knappen, eller har insydd pösmage. Då min byst är av storlek större så undviker jag en tröja/blus med liv eller smock då den kan hamna precis var som helst. Jag har dock inte gett upp hoppet för då den hamnar rätt så är det otroligt flatterande och snyggt. Men alltför ofta hamnar den ovanför eller på bröstet och lusten att bege sig ut för att hitta andra plagg att prova sinar snabbt. Om turen är framme och jag hittar något som sitter bra så ökar givetvis pulsen och lusten vaknar till liv, men jag blir alltför ofta besviken. Min högsta önskan vore att ha en personal shopper. En person som har sonderat terrängen, kan mode (i allmänhet och på mig) och som skrapar ihop en "kollektion på stan" bara för mig.

Jag har övergått mer och mer till att shoppa kläder på internet. Det är så mycket mer lustfyllt att klicka hem plagg efter plagg och prova i lugn och ro hemma. Visst kan det bli fel. För stort, för litet, material som inte överensstämmer med förväntningar, men det kan också bli en lyckoträff. Ikväll var ett sånt ögonblick! Jag har beställt lite varor från H&M som ankom idag och efter middagen började jag att prova. Höjdpunkten kom då jag tog på mig den svarta klänningen och plagget liksom smälte och blev en del av kroppen. Då tänds shoppinglågan och ett och annat plagg ytterligare kan hamna i varukorgen!

Bild: H&M

Fönster - Före och efter

Ni får ursäkta delvis dålig bildkvalitet men jag är så supernöjd med mina nya fönster så jag bara måste lägga ut lite bilder. Trots att allt inte är riktigt färdigt än heller... =)

Bilder: Privata

Freja midsommarflickan

Vänner till min bror fick på midsommar 2007 en liten flicka som heter Freja. Freja verkar vara en härlig tjej med riktig kämparglöd som jag tyvärr inte har träffat personligen. Men jag följer henne och hennes familj på Frejas blogg. Freja kämpar nämligen med en allvarlig sjukdom inom spektrat för Zellwegers syndrom. Hon har dålig syn, grav hörselnedsättning på båda öronen, är väldigt muskelsvag, har leverpåverkan samt epilepsi. Sjukdomen är framåtskridande och ingen kan svara på hur sjukdomen kommer att te sig, hur hon kommer att utvecklas eller hur lång tid hon har att leva. Men Freja har ett par underbara föräldrar och stöttande familj som verkligen kämpar för att Freja ska få den bästa möjliga tid på jorden. Därför blev jag så glad när jag såg att Freja har fått en last med barnmat från Nestlé. Freja bör nämligen inte äta mat med rapsolja, då hon har svårt att bryta ner vissa fettsyror. Nestlé är så generösa att de skänker barnmat till Freja. Jag tycker det är så underbart när medmänniskor bryr sig om och gör vad de kan för att hjälpa till. När jag läser om Freja på bloggen så blir jag många gånger snarare glad än ledsen (då diagnosen ju inte är så positiv) eftersom man så ofta ser hur många "goda" människor det finns där ute som hjälper Freja.

http://frejabergner.blogspot.com

Minnen

Jag har sett två domherrar i dag! Det har jag inte sett på flera flera år, sist måste ha varit vid min mormors och morfars torp i Värmland. Det väckte en del gamla minnen; morfar gillade inte katter, för de skrämde iväg de många fåglarna vid fågelstugan. Mormor bakade två helt fantastiska pepparkakshus till mig och min bror en jul, med istappar i glasyr och allt. Morfar drog med pekfingret längs vår ryggrad när han ville busa lite. Mormor lagade alltid riktig varm choklad av kakao, socker och mjölk, och vi fick alltid äta en första omgång smet innan hon hällde i den varma mjölken. Morfar tyckte att vi barn blev lite för stojiga ibland och bad oss bestämt att prata med små bokstäver. Mormor dog alldeles för tidigt på grund av sin astma när jag bara var 10 år. Morfar ansåg att man inte visslade inomhus. Mormor virkade varsitt överkast till mig och min bror. Morfar lagade klockor som ingen annan, han fick igång dem som alla andra gått bet på. Morfar älskade dopp i grytan och grisfötter på julbordet. Mormor var en hejare på matlagning och bakning. Morfar sa alltid att "det här smakade fra-am i mun" på sin härliga värmländska när han tyckte att något smakade bra. Morfar bar alltid hängslen.
Vad jag önskar att vi hade fått dela mer tid tillsammans här på jorden, men kanske var det mormor och morfar som satt där röda och fina i trädet idag!

Det känns helt overkligt!

Jag har aldrig förstått dem som säger att det inte går att äta en hel chokladkaka av den mörkaste sorten, mer än en semla vid ett och samma tillfälle, lite dessert efter maten när man är proppmätt. Ja ni hajar!? Jag kan utan problem trycka i mig en hel chokladkaka av den mörkaste sort och allt det där. Men! Idag när jag hällde upp smågodis till både vuxna och små så var jag faktiskt inte sugen att ta en enda bit. Inte ens nu, efter många timmar. Det känns helt overkligt! För det har väl aldrig hänt!? Jag som har så otroligt dålig karaktär när det kommer till sötsaker, kan helt plötsligt känna att "nej tack, det är bra" och vara nöjd. Jag uppoffrar ingenting! Det är en fantastisk känsla, och jag måste nog tacka S och S för det. Det var nämligen de som startade alltihop med inköp av stegräknare med påföljande stegräknartävling. Jag har ända sedan dess varit totalfokuserad på att få så många steg per dag som möjligt och på det sättet gå ned i vikt. Fem kilo lättare efter lite drygt tre månader verkar ha gjort något med mina sötsugsgener och ingen är tacksammare än jag!

Det är bara regn hos mig...

Jag är för det mesta en glad prick som ser ljust på livet, men ibland känns det mesta bara hopplöst. Man önskar att barnen somnar fort, att tvättmaskinen tömmer sig själv och viker ihop sig, att huvudet är fullt med goda idéer på middagsmat, att barnen höll sams och inte hoppade runt överallt, att golvet dammsög sig själv, att man hann att läsa mer än några rader i boken innan man somnar och att man vaknade pigg och utvilad varje morgon... Som det är just nu så plockas det oavbrutet, jag spelar spel med ena handen och dammsuger med den andra, lagar mat och stryker samtidigt, tjatar på barnen att de ska sluta hoppa i soffan, sätta på sig kläderna, hänga upp kläderna, ta av kläderna, sluta bråka, sitta still, städa upp alla leksaker i sina rum, borsta tänderna, inte svära... Ja, ni fattar. Vissa dagar har man bara inget tålamod och det är de dagarna som känns lite hopplösa. Så hoppar det en argbigga på dig så beror det nog på att det är en av dessa hopplösa dagar. Förlåt!

Gotland!

Med vind i håret, kisande ögon och Pippi Långstrump i högtalarna har vi rest Gotland runt. Bland Visbys gränder, från Fårö i nord till Hamra i syd har vi färdats på denna sköna ö. Kvällarna har vi spenderat framför brasan med tända ljus och gott vin. Både barn och vuxna har njutit av 4 dagars ledighet och en fantastisk hemvist i ett underbart hus precis vid Visbys ringmur.