Goda vänner eller bara "vänner"...?

Vissa människor vill jag gärna umgås med. För mina goda vänner öppnar jag mer än gärna upp mitt hem för middagar, övernattningar, fika och samtal... andra vänner kan jag vara förutan. Kanske är det då ingen vän, utan bara någon man känner? Men var går gränsen? Ibland överraskas jag av att den där personen jag absolut inte trodde mig vilja ha hemma i soffan, var en som jag gärna bjuder hem, om och om igen, för att vi har det så supertrevligt ihop. Och hur kommer det sig att det ibland är en vän som jag inte kunde "vara förutan" förut, som jag plötsligt inte träffar över huvudtaget. På många år. Det kan vara en riktigt god vän som jag var extremt tajt med, då. Varför är det så? Mognad och utveckling och livscykel är några förklaringar, men det får mig att börja fundera lite kring goda vänner, eller bara "vänner"...

Ibland kan jag även förvånas över min starka ovilja att tycka om vissa personer. Ibland träffar jag på en person som jag bara har så svårt för. Jag har hört att det kan bero på att man har något karaktärsdrag som liknar en själv, och som man kanske inte riktigt gillar hos sig själv. Ibland är det ingenting man kan ta på, bara som en dålig energi och det är otroligt frustrerande. Jag ser mig själv som en normalsocial människa som försöker ha ett öppet sinne i stort och smått, men ibland är det bara stopp!

Å andra sidan så har jag blivit väldigt god vän med personer där starten varit lite knacklig så allt går om man bara vill och kan komma över sin förutfattade meningar!

Känsligt ämne...

Återigen har jag förfasats över oss människor. Den här gången handlar det om förintelsen och hur det finns de som inte tror att detta har inträffat. För mig räcker det att se bilderna på människor som är utmärglade och packade som sillar i tågvagnar, att se filmerna om hur människor ligger på hög i en massgrav och att se böcker fyllda med namn på avlidna på samma datum, för att förstå att det är något som är fruktansvärt fel. Det har utspelats något fruktansvärt. Människor har lidit och dött. Det räcker. Jag behöver inga "sanningar" om att det fanns gaskamrar eller inte, om 1 eller 6 miljoner judar dödades. Det räcker som bevis att människor dog på grund av att de åsidosattes alla andra statsmedborgares lagar och regler. Det visas om än tydligare i filmerna om hur judars hem, förättningar och kläder märks upp för att man lätt ska kunna urskilja denna etniska grupp och sedemera ordna med ghetton. Det är för mig tillräckligt med autentiskt dokument. Att det dessutom finns vittnesmål som beskriver dessa scenarier och självupplevda händelser borde styrka dessa än mer. Men om detta tvistar alltså de lärda, och mindre lärda. Kriget som sådant är bevisat genom autentiskta dokument och vittnesmål och är inget som någon mig veterligen, förnekar. Varför ska det då vara så svårt att förstå att människor dödades och behandlades under all värdighet under detta krig och att om inte annat borde kunna se en indikation om att det var massutrotning av människor. Man behöver inte använda ord som folkmord eller utrotning för att se att människorna på bilderna, i filmerna är döda eller är på väg att dö. Det räcker som det är. Jag vill inte förringa någon, men förstå mig rätt då det inte är mängden döda eller hur de dödats som spelar roll utan att de har dödats och är döda. Det är illa nog!