Det formas nya mönster på min livstapet!

Mark Levengoods märkvärdiga historia om hur han kom att bli ägare till Soludden får mig att le åt livets outgrundliga vägar. Jag förundras återigen över hur slumpmässigt livet kan verka, men ändå ha en djupare mening.

Varje beslut, varje val jag fattat i mitt liv har lett mig fram till olika skeenden; nya vänner, nya jobb, nya bostäder, nya kärlekar, nya besvikelser, nya insikter... Mitt liv är styrt av mina beslut och mina drömmar. Tänk positivt så blir ditt liv positivt!

Många gånger har jag träffat människor som inte vet vad de önskar, vill och älskar och jag vill inte bli en av dem. Jag har dock sedan en tid tillbaka känt mig bedövad, låst, instängd, borttappad, trängd så nu är tiden kommen för att ta nya beslut och låta livets öde, eller om du vill, slump föra mig till nya höjder.

Det är åter dags att förverkliga mig själv och låta slumpen och ödet styra över mitt liv och dess skeenden. Jag söker nya utmaningar. Jag längtar efter nya medarbetare, nya mentorer, nya vänner, nya utmaningar. Önskedrömmen är att bli upptäckt, få en chans att förverkliga mig själv och utmana min kreativitet!

Jag är säker på att mina goda egenskaper, min intuition, min målmedvetenhet, mina härliga kontakter och vänner, inte kommer göra mig besviken. Jag undrar var jag härnäst är ämnad att göra stordåd? Livet är makalöst spännande!

Nya vindar kommer blåsa i mitt livsträd, jag är säker!

Good enough

För en tid sedan läste jag "Good enough - bli fri från din perfektionism" av Elizabeth Gummesson. Den fick mig att inse att jag i mångt och mycket är perfektionist. Jag kan springa fram och tillbaka och fixa hemma, med små dumma detaljer, bara för att jag vet att någon kommer över på en fika. Jag har svårt att lämna ifrån mig ett uppdrag, för det kan ju bli lite, lite bättre om jag får hålla på en stund till. Sjukt! Å andra sidan är jag som boken förspråkar "good enough" då jag kan ta många saker som dem kommer. Jag behöver till exempel inte ha hela semestern uppbokad och planerad in i minsta detalj. Det som händer det händer, och det ordnar sig alltid!
För några dagar sedan hörde jag Elizabeths Sommar och blev igen påmind om att försöka tänka lite annorlunda om mig själv och mitt liv. Elizabeth uppmuntrar till att skriva dagbok, i vilken man kan följa sin utveckling. Jag har en tid glömt bort att använda min "lilla röda". I boken ger hon många exempel på frågeställningar och utmaningar. Jag ska leta fram boken igen och använda min lilla röda bok, skriva ned mina tankar, frågor och insikter igen. För det är verkligen roligt att läsa det jag skrev där i för ca ett år sedan. Det har hänt en del sedan dess, och jag önskar finna mer och utveckla mig själv mer. Om ett år igen så blir min lilla röda intressant att läsa igen och titta tillbaka på min tid nu.

Utvecklingsfas

Man borde kanske som tvåbarnsmor veta hur man ska bemöta barn som går igenom en av livets tuffa utvecklingsfaser, men ibland verkar det gå så fort så varken barnet eller vi föräldrar hänger med. Vår minsting genomgår en oerhörd utvecklingsfas just nu, den så kallade 3 års-trotsen. Eller som Jesper Juul menar: barnet vill inte samarbeta.
Just samarbete var motsatsen till vad jag fick känna på en dag i affären för inte så länge sen.
Allt var frid och fröjd tills jag och min 3-åring klev innanför dörren på ICA och jag bad honom välja några tulpaner vi kunde köpa med oss hem. Då satte han sig totalt på tvären och skrek högt och tydligt att "vi ska inte ha såna där!". Jag sa lugnt och bestämt att det skulle vi visst det och började gå vidare. Därefter hade jag ett hysteriskt skrikande och gråtande barn som stod framför vagnen och bromsade oss igenom hela affären. Så snart jag la ned något i vagnen så skrek han helt hysteriskt: "vi ska inte ha såna där!". Om och om igen. Jag höll mig lugn och försökte avleda honom otaliga gånger, men till ingen nytta. Jag mötte både en och annan deltagande blick, men även lite himlande ögon under min färd genom affären (sa jag att det var fredag eftermiddag?). Efter 45 minuters handling och typ 10 varor i vagnen (det var allt vi skulle ha!) så bar jag ut ett hysteriskt skrikande och sprattlande barn och 2 matkassar. Utanför ICA insåg jag att jag måste få 3-åringen på min sida för jag skulle aldrig fixa att bära honom och påsarna till bilen. Just som jag står på knä och försöker lugna min son så kommer en man och erbjuder sig att bära mina matpåsar till bilen. (Dagens goda gärning!) Han tyckte att jag varit så tålmodig och behövde lite hjälp. Jag tog tacksamt emot hjälpen och när vi äntligen kom till bilen började hysterin och gråtandet avta. När allt var inpackat i bilen så hade jag en solstråle i baksätet som undrade om vi inte kunde åka till McDonalds nu. Som om inget hade hänt. Han ville helt plötsligt börja samarbeta igen och gjorde det med sitt soligaste humör...
Det är lätt att ge upp i såna här situationer, men denna dag hade jag både tålamod och tid att bemöta utbrottet med värdighet. Det är ju tyvärr inte varje dag man kan säga det. Barn utvecklas och vi utvecklas med dem, så är det och så kommer det förbli, men ibland önskar man helt enkelt få slippa dessa påfrestande sammanstötningar med dem man älskar allra mest! Speciellt när sammanstötningen börjar på grund av huruvida vi ska stoppa tulpaner i kundvagnen eller ej...