Den perfekta duschen!

"Att duscha rätt fordrar en viss öfning. Man måste fatta posto med skiljda ben midt under vattenstrålen, och genom lugna vridningar på kroppen, stillastående låta vattnet öfverskölja alla dess delar, utan att låta strålen ihållande träffa något visst ställer."

Med denna text började årets följetong i SvD, "Augustenbad en sommar" av Anneli Jordahl, och jag föll pladask.

Källa: SvD

Augustenbad en sommar av Anneli Jordahl

10 000-sidorklubben

I min sons skola (åk 0-5) har de en klubb för dem som läser 10 000 sidor på ett läsår. Hela 3 elever har klarat detta under skolåret 09/10. Givetvis premieras dessa elever, men det viktigaste är nog ändå vad de har fått uppleva genom böckerna.

Jag plöjer en hel del böcker på ett år, men jag vet inte hur många sidor det faktiskt rör sig om. För att klara 10 000 sidor på ett år måste jag läsa 27 sidor om dagen. Nyfikenheten tog över så jag räknade ihop att jag hittills i år har läst ca 4 500 sidor. Det betyder att även jag borde kunna kvala in i klubben i slutet av detta år! Nåja, oavsett klubb eller inte så ska jag fortsätta njuta av böcker och dess innehåll!

Hypnotisk!

Sista sidan i Lars Keplers bok Hypnotisören är läst. Inte för en sekund sänks pulsen i boken och ingen sida lämnar mig besviken och oberörd. Intrigerna är många utan att bli för komplicerade och förljugna. Upplösningen känns hisnande nära, varje avslutat stycke, sida, kapitel för en längtan till "bara en sida till". Berättelsen svänger som en rusande berg- och-dalbana men med en skärpa så händelserna lämnar ingen oberörd. För varje rad väver berättelsen en väv som är omöjlig att förutspå. Sann spänning och en bok du måste läsa!

Hypnotisören är den första boken i en utlovad serie, och jag väntar med spänning på nästa bok av författaren Lars Kepler. Denna skapelse som är en pseudonym för Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. De ligger nu högt på min lista över författarfavoriter. Hatten av för er!

"I ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba utanför Stockholm hittas en man brutalt mördad. Sedan återfinns hans fru och dotter lika besinningslöst ihjälhuggna i familjens radhus. Avsikten tycks ha varit att utplåna hela familjen.

Men sonen överlever, svårt skadad, och när kriminalkommissarie Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem kvar i livet, en syster, inser han vikten av att hitta henne innan mördaren gör det.

Sonen svävar in och ut ur medvetslöshet, och för att kunna skynda på förhörsprocessen tar Joona Linna kontakt med läkaren Erik Maria Bark och övertalar honom att hypnotisera pojken för att få en bild av händelseförloppet.

Därmed bryter Erik Maria Bark sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera och en skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början."

25 000 ord i minuten.

I gårdagens tidning fanns en artikel om snabbläsning. Det visar sig att snabbläsning visst finns och kan tränas upp, men att textförståelsen sjunker ju fortare du läser. Precis som för artikelförfattaren sprack illusionen om att kunna plöja massor av intressanta böcker med en rasande fart. Jag inbillar mig att jag läser ganska fort, men just nu ligger problemet i tiden mellan gångerna jag läser. De blir för långa. På kvällen hinner jag ofta inte läsa många rader innan boken faller ned på bröstet och jag andas tungt. På helgerna tillhör det ovanligheterna att jag tar mig tid att sitta i soffan och läsa. Men så händer det, och jag får på mig de där snabbläsande ögonen som plöjer sida efter sida och böckerna tar slut på löpande band. På sista tiden har jag åkt mycket bil till jobbet, men då jag igen ska börja ta bussen drömmer jag om att hinna läsa massor igen. Jag är helt enkelt tvungen att göra något konkret för att ta mig tid att uppslukas av alla dessa böcker som bara ligger och väntar. För läsa är en del i livet jag bara älskar!

Mitt älskade bibliotek!

Det är något speciellt med bibliotek; doften, stillheten, möjligheterna. Inte långt från där jag är uppväxt fanns ett litet bibliotek. Entrédörrarna in var stora, röda och tunga, filtmattan på golvet grön. Vid ingången och bibliotekariernas bord stod LP-fodralen till sagor eller musik som just då spelades i hörlurarna. Hörlurarna hämtade man hos de två äldre, seniga damerna bakom utlåningsdisken och pluggades in i uttagen vid fönstret och de långa sofforna. Där kröp jag upp och satt många timmar och lyssnade. Kanske bläddrade jag samtidigt i den senaste Kamratposten. Förmodligen hade jag en trave böcker bredvid mig som jag sedan skulle bära med mig hem. Jag älskade att gå längs raderna av böcker för att hitta ett nytt äventyr att få ta hem. Jag lånade många böcker, ofta. Sommarlån var det bästa av allt. Då valde jag mig en stor trave böcker som jag släpade till landet och hade underhållning hela sommaren. Jag undrar om jag inte avverkade hela Hcf-avdelningen på den tiden.
De 2 bibliotekarierna lärde sig vilka böcker som passade mig och som jag uppskattade, men föreslog även nya genrer, speciellt då jag kom i en ny läsålder. Bibliotekarierna var som uppslagsverk då det gällde böcker och det kändes som om de läst allt, både nytt och gammalt. Jag glömmer aldrig då jag introducerades för Kram och Puss av Hans-Eric Hellberg. Det var lite fnittrigt och tabu, men damerna på bibblan visste att det var precis rätt för mig just då.

I förra veckan åkte jag och sönerna ner till vårt bibliotek. Det är ett mycket större bibliotek än den filial där jag är uppväxt, men de har skapat en trivsam miljö med många små rum i det stora rummet. Barnen kan spela spel, krypa upp i en fåtölj och bläddra i barnböcker. De lite äldre kan surfa, läsa tidningar och låna både film, ljudböcker, CD-skivor och böcker. Jag kan inte låta bli att komma hem med en bok eller två när jag är där. Barnen lånar även dem med sig något hem. Nu senast lånade vi 2 böcker, 1 spel och 3 ljudböcker. LasseMajas Detektivbyrå Mumiemysteriet läste vi ut på tre dagar och igår sträcklyssnade Samuel på Skolmysteriet. Ikväll började vi på Megakillen i grevens tid. Det är härligt att få uppleva barnböcker igen. Jag hoppas verkligen att mina barn får samma positiva känslor för böcker, bibliotek och läsande som jag har. Det berikar livet och jag älskar verkligen mitt bibliotek.

Pellepennan och Suddagumman

Pellepennan och Suddagumman var ett barnprogram i svensk tv. Det var en ritsaga av Gunnel Linde, och den handlade om Pellepennan som ritade och Suddagumman som suddade. Deras barn hette Sudderudden och Stumpan med det gemensamma namnet Kluddabarnen. Sändes första gången 1965. Någon mer än jag som blir nostalgisk?

Alla tiders klassiker.

Jag ska likt Julie Powell i filmen om Julie & Julia ägna mig helhjärtat åt ett litet projekt. Mitt nya projekt är att läsa om de gamla klassikerna. Jag tänker på Camus, Voltaire, Lagerkvist, Rydberg, Wilde, Zola, Brontë, Flaubert, Goethe, Hemmingway, Ibsen, Homeros, Blixen, Bergman med flera. Normalt så tycker jag inte om att läsa om böcker då jag kommer ihåg alldeles för mycket av handlingen och därför tycker att tjusningen försvinner. Men jag känner att det kan ge lite nytt perspektiv. Många av klassikerna läste jag för att det var obligatoriskt i skolan och uppskattade nog inte alla som de klassiker de är. Många är tunga, eller föreföll mig så under skoltiden. En del av böckerna kommer jag förmodligen aldrig att gilla, andra kommer jag nog låta bli att läsa om, eller läsa överhuvudtaget. Ivanhoe av Walter Scott till exempel. Den har jag sett till leda varje jul och kan utantill. När jag bläddrar igenom listan av klassiker som Kulturrådet sammanställt, så märker jag att det är en hel del böcker jag aldrig läst och ser med förtjusning fram emot mitt lilla projekt. Har du några personliga favoriter att tipsa om?

Listan på alla tiders klassiker hittar du här.

Tänk va!

För en tid sedan såg jag "The notebook" och blev helt förälskad i filmen. Nu visar det sig att Nicholas Sparks som är författaren bakom boken med samma namn även har skrivit "Message in a bottle" som - jag älskar! Snacka om att jag fått en ny favoritförfattare och ska slänga mig över filmen "Nights in Rodanthe" samt alla hans böcker!

Livsöden

Jag har läst tre böcker under min lilla semester.

Första boken är "Mias systrar" av Maria Eriksson
Maria berättar med hjälp av polisrapporter, dagböcker, vittnesmål och egna ord om 3 kvinnor som utsatts för misshandel och kränkningar i hemmet. Man får veta hur de har kämpat sig fram under förtryck och slag, mot alla odds och överlevt. I alla fall några...




Andra boken är Magdalena Graafs berättelse i "Det ska bli ett sant nöje att döda dig". Magdalena berättar om hur hon levde tillsammans med en kriminellt belastad person som dessutom avverkade droger på löpande band när hon var ca 20 år. Hon delar med sig av den misshandel och terror hon blev utsatt för samt om flykten och kampen om att ge sin son en säker tillvaro. Den här boken har verkligen fått mig att fundera över mina fördomar, för tyvärr har även jag såna. Men Magdalena får upprättelse, även i mina ögon.




Tredje boken handlar om livet, men inte alls på samma sätt som de två förra. Nej, det här handlar om en vit kvinnas resa tillbaka till sitt älskade Kenya för att träffa den familj som hon lämnade för 14 år sedan med sin dotter. "Resan tillbaka till den vita massajen" av Corinne Hofmann är en annorlunda bok som gör mig glad. Man får dela Corinnes kärlek till landet och sin "familj" men man får även insikt i hur människor lever och uthärdar i svält, översvämningar, torka, missbruk och arbetslöshet. Jag kan även rekommendera de två första böckerna om den vita massajen.

Dessa var de tre böcker jag läst. Böcker om verkliga livsöden, och jag har varit arg, upprörd, ledsen och glad.

Jag blir så arg över att det är människor som där ute i världen konstant måste gå med rädsla för sitt eget liv, i sitt eget hem. Rädd för sin partners nästa steg. "Vilket humör är han på just nu?" Inte bara idag, utan just nu! "Vad ska jag svara?" "Ska jag svara?" Vad är bäst för att slippa bli slagen, eller i alla fall inte bli slagen lika hårt eller länge som förra gången. Det finns (främst) kvinnor som är så kontrollerade och nedtryckta att deras tankebanor inte liknar något vi ens skulle kunna föreställa oss. De lever under så komplett annorlunda kriterier. Tänk då på att de även kanske har ett eller flera barn att ta hand om. Eller så är de ett barn själva. Ett barn som inte kan värja sig för de vuxnas våld. Oavsett om det är riktat direkt mot dem eller mot dess förälder.

Jag blir upprörd när jag läser att svenska myndigheter om och om igen, skjuter ansvaret på annan myndighet! När en kvinna som lever under hemska förhållanden i vardagen inte blir trodd. Eller själv måste orka, ha möjlighet (språket kan vara en nog så stor faktor till att man inte klarar av det) och kunskap om vart man ska ringa och vilka möjligheter som finns för en i samhället. Tänk att behöva driva en rättegång mot sin värsta fiende, försöka hitta boende på annan ort, få hjälp med kvarskrivning, nytt personnummer, pengar och hela tiden vara rädd, ha ångest och försöka leva ett så normalt liv som det går för eventuella barns skull.

Jag blir ledsen när jag hör att det är så många som 16 kvinnors liv som släcks om året, de flesta av närstående män.

Jag blir glad när jag läser att kvinnor klarar sig. Jag blir glad över att det finns kvinnor och män som inte rättar sig i ledet utan går emot strömmen och GÖR något. Dessa människor äger min fulla respekt. Jag har funderat vad jag kan göra, så jag har kontaktat kvinnojouren i min hemkommun för att skänka dem alla våra små barnkläder. Jag ska även äntligen bli världsförälder.
Det finns så mycket man kan göra, men det lilla räcker länge!

http://www.kvinnojour.com/
http://www.roks.se/
http://www.raddabarnen.se/
http://www.unicef.se/