PMS - Ett hormonellt tillstånd

Sötsuget ökar. Orken uteblir. Irritationen byggs upp. Finnar. Spänningshuvudvärk ett faktum. PMS är på intågande. Gestagenet är ett faktum i min kropp. Ägglossning har med andra ord skett och nedtrappningen av östrogenet har påbörjats. Allt känns stort om inte oöverstigligt. Godis och annat skräp hamnar i magen. Till ingen nytta. Oftast är det jag petar i mig inte alls det kroppen vill ha. Värst är hopplösheten och att energin verkar som bortblåst. Kroppen har invaderats av aliens som rör runt i hormongrytan - ordentligt!
Jag har läst att ca 90 procent av alla kvinnor har någon form av besvär före mens. PMS (premenstruella spänningar eller premenstruellt syndrom) påverkar framför allt humöret, självkänslan och förmågan att handskas med problem och påfrestningar. En del hamnar i ett depressionsliknande tillstånd veckan före mens med känslor av meningslöshet, utanförskap och hopplöshet. Det är också vanligt med oro och ångest eller aggressioner som är så starka att kvinnan hamnar i konflikter som hon normalt skulle undvika. PMS omfattar även kroppsliga symptom som ömma bröst, huvudvärk och värk i magen.
Jag hade gärna tagit ett piller för att slippa detta, men är man kvinna så är man!

Livsöden

Jag har läst tre böcker under min lilla semester.

Första boken är "Mias systrar" av Maria Eriksson
Maria berättar med hjälp av polisrapporter, dagböcker, vittnesmål och egna ord om 3 kvinnor som utsatts för misshandel och kränkningar i hemmet. Man får veta hur de har kämpat sig fram under förtryck och slag, mot alla odds och överlevt. I alla fall några...




Andra boken är Magdalena Graafs berättelse i "Det ska bli ett sant nöje att döda dig". Magdalena berättar om hur hon levde tillsammans med en kriminellt belastad person som dessutom avverkade droger på löpande band när hon var ca 20 år. Hon delar med sig av den misshandel och terror hon blev utsatt för samt om flykten och kampen om att ge sin son en säker tillvaro. Den här boken har verkligen fått mig att fundera över mina fördomar, för tyvärr har även jag såna. Men Magdalena får upprättelse, även i mina ögon.




Tredje boken handlar om livet, men inte alls på samma sätt som de två förra. Nej, det här handlar om en vit kvinnas resa tillbaka till sitt älskade Kenya för att träffa den familj som hon lämnade för 14 år sedan med sin dotter. "Resan tillbaka till den vita massajen" av Corinne Hofmann är en annorlunda bok som gör mig glad. Man får dela Corinnes kärlek till landet och sin "familj" men man får även insikt i hur människor lever och uthärdar i svält, översvämningar, torka, missbruk och arbetslöshet. Jag kan även rekommendera de två första böckerna om den vita massajen.

Dessa var de tre böcker jag läst. Böcker om verkliga livsöden, och jag har varit arg, upprörd, ledsen och glad.

Jag blir så arg över att det är människor som där ute i världen konstant måste gå med rädsla för sitt eget liv, i sitt eget hem. Rädd för sin partners nästa steg. "Vilket humör är han på just nu?" Inte bara idag, utan just nu! "Vad ska jag svara?" "Ska jag svara?" Vad är bäst för att slippa bli slagen, eller i alla fall inte bli slagen lika hårt eller länge som förra gången. Det finns (främst) kvinnor som är så kontrollerade och nedtryckta att deras tankebanor inte liknar något vi ens skulle kunna föreställa oss. De lever under så komplett annorlunda kriterier. Tänk då på att de även kanske har ett eller flera barn att ta hand om. Eller så är de ett barn själva. Ett barn som inte kan värja sig för de vuxnas våld. Oavsett om det är riktat direkt mot dem eller mot dess förälder.

Jag blir upprörd när jag läser att svenska myndigheter om och om igen, skjuter ansvaret på annan myndighet! När en kvinna som lever under hemska förhållanden i vardagen inte blir trodd. Eller själv måste orka, ha möjlighet (språket kan vara en nog så stor faktor till att man inte klarar av det) och kunskap om vart man ska ringa och vilka möjligheter som finns för en i samhället. Tänk att behöva driva en rättegång mot sin värsta fiende, försöka hitta boende på annan ort, få hjälp med kvarskrivning, nytt personnummer, pengar och hela tiden vara rädd, ha ångest och försöka leva ett så normalt liv som det går för eventuella barns skull.

Jag blir ledsen när jag hör att det är så många som 16 kvinnors liv som släcks om året, de flesta av närstående män.

Jag blir glad när jag läser att kvinnor klarar sig. Jag blir glad över att det finns kvinnor och män som inte rättar sig i ledet utan går emot strömmen och GÖR något. Dessa människor äger min fulla respekt. Jag har funderat vad jag kan göra, så jag har kontaktat kvinnojouren i min hemkommun för att skänka dem alla våra små barnkläder. Jag ska även äntligen bli världsförälder.
Det finns så mycket man kan göra, men det lilla räcker länge!

http://www.kvinnojour.com/
http://www.roks.se/
http://www.raddabarnen.se/
http://www.unicef.se/

Det är bara regn hos mig...

Jag är för det mesta en glad prick som ser ljust på livet, men ibland känns det mesta bara hopplöst. Man önskar att barnen somnar fort, att tvättmaskinen tömmer sig själv och viker ihop sig, att huvudet är fullt med goda idéer på middagsmat, att barnen höll sams och inte hoppade runt överallt, att golvet dammsög sig själv, att man hann att läsa mer än några rader i boken innan man somnar och att man vaknade pigg och utvilad varje morgon... Som det är just nu så plockas det oavbrutet, jag spelar spel med ena handen och dammsuger med den andra, lagar mat och stryker samtidigt, tjatar på barnen att de ska sluta hoppa i soffan, sätta på sig kläderna, hänga upp kläderna, ta av kläderna, sluta bråka, sitta still, städa upp alla leksaker i sina rum, borsta tänderna, inte svära... Ja, ni fattar. Vissa dagar har man bara inget tålamod och det är de dagarna som känns lite hopplösa. Så hoppar det en argbigga på dig så beror det nog på att det är en av dessa hopplösa dagar. Förlåt!