Det kom ett brev på posten!

Det är inte varje dag det kommer ett paket, eller för den delen ett brev i postlådan nu för tiden. Med brev menar jag riktiga brev från vänner, brev skrivna för hand på papper. Men häromveckan kom det ett litet paket adresserat till mig. En god vän i Norge hade skickat en bok (från en bokmal till en annan) i födelsedagspresent. Jag blev väldigt glad, både för boken och omtanken, men även för att det fick mig att minnas "Breven". Breven med olika färger, motiv och former, skrivna med färgpennor, luktpennor och dekorerade med teckningar och klistermärken och med kuvert dekorerade med glada tillrop till mottagare och "postis", med "hemligt" och små citat.
Jag glömmer aldrig den speciella känslan när man efter en dag i skolan kom hem och på hallgolvet hittade ett kuvert adresserat till mig från någon av mina vänner eller brevvänner. Jag hade många (brev)vänner både i Sverige och utlandet. Det kunde dimpa ned ett brev från t ex min "kusin" i Gurkstaden, granntjejen från bondgården i Värmland, barndomskamrater, klasskompisar men även från den stora världen; Barbara i Italien, Margarita i Spanien, Lucinda i England, Celine i Frankrike och Adam i Australien är några.
Jag har sparat alla dessa brev som skickades till mig och härom dagen kröp jag ut på kattvinden och letade fram dem och började bläddra och läsa. Bara att tänka på det får mig att fnissa och bli glad i hela kroppen. Breven är daterade från tidigt 80-tal till mitten på 90-talet så det är viktiga saker som avhandlas vill jag lova såsom skola, läxor och prov, kärlekar, musik, händelser i vardagen och minnen från sommarlov. Jag påmindes bland annat om mina många och helt bortglömda smeknamn Nicken, Tessan, Polly, Bubblis... Breven innehåller även små egentillverkade anteckningsböcker, pyssel och rebusar. Helt fantastiska kreationer!
Epost och sociala medier i all ära men hur många inlägg på facebook eller epostmeddelanden har du sparat? Troligen lika många som jag, så fram med penna, papper och lite kreativitet och skriv ett brev till någon du tycker om. Jag är säker på att mottagaren kommer att uppskatta det och kanske kommer det även ett brev på posten till dig!

Mitt fyrtionde levnadsår har börjat...

Varje år innehåller dagar som jag tycker bättre om än andra. Första dagen på semestern är en sån, första advent är en annan liksom midsommar, men den bästa dagen är nog min egen födelsedag. Jag älskar att fylla år, att få bli firad och ihågkommen, äta tårta och förhoppningsvis få presenter.
I år kom så turen för mig att fylla jämnt, 40 år, en respektingivande siffra som jag utan problem iklädde mig i början av februari. Tänk att lilla jag har blivit vuxen, för det måste man väl ändå säga att då man fyllt 40 år så är man vuxen, uppvuxen liksom.

Att fylla 40 år uppmanar till fest och jag hade turen att fylla år på en lördag så fest blev det. Många av mina vänner kunde närvara för att fira och gjorde min dag och kväll oförglömlig och jag är oerhört tacksam och glad. Bilderna från kvällen är väldigt suddiga, men det är inte mina minnen! Jag kan verkligen skatta mig lycklig som har så varma och innerliga vänskaper med så fina och underbara människor.

Jag ser med glädje fram emot ett nytt årtionde tillsammans med min familj och mina vänner, tills nästa fylla-jämnt-fest. Tusen tack till er alla, ni vet vilka ni är!

Har du fått några komplimanger på sistone?

Det är lite motigt om dagen. Hela jag är en emotionell berg- och dalbana. Jag är helt enkelt lite nere. Det bär mig verkligen emot att vara svag och deppig, men livet suger musten ur mig. Det känns svårt att räcka till, som mamma, fru, dotter och arbetande kvinna. Orsakerna är många, en del mer allvarliga än andra. Att jag även åkt på en monsterförkylning är inget som bättrar på humöret, jag tycker verkligen illa om att vara sjuk.


Då är det så vidunderligt härligt att ha vänner att ty sig till, öppna upp sig inför och få lov att skotta över lite av sin oro, besvikelse och frustration på. Jag har de senaste dagarna fått höra att jag är väldigt vacker, en fantastisk människa, en härlig och varm person och att jag är en av de bästa mammor som de känner! Det är komplimanger som värmer och gör mig glad och jag är oerhört tacksam att ha så fina vänner. Alltså, inget ont som inte för något gott med sig...

"Då blev det legitimt för mig att fortsätta knarka ett tag till, mamma älskar mig ändå."

Pia har levt ett liv med droger, misshandel, fängelsevistelser, hemlöshet och allt vad det innebär i världsligt och själsligt lidande. Hennes kamp mot misären är idag över och hon har lyckats lämna livet som det såg ut då bakom sig. De senaste 10 åren har dokumenterats och i söndags såg jag den tredje och sista delen. Den handlar främst om hur Pias liv har påverkat de runt omkring henne, de anhöriga.

"När jag hamnade i t ex häktet, ringde jag mamma och utövade känslomässig utpressning och om hon svarade att det ordnar sig, då blev det legitimt för mig att fortsätta knarka ett tag till. Mamma älskar mig ändå."

De orden fick mig att bättre förstå den maktlöshet en anhörig till drogmissbrukare står inför. Att det enda som hjälper en missbrukare ur sitt eget missbruk är att inte hjälpa till, alls. Det låter så förbannat hemskt och vedervärdigt ur ett mänskligt perspektiv. Men det verkar inte bättre än att en missbrukare måste slå i botten, kanske förlora allt för att förstå. En del, många, går tyvärr under och dör i den processen.
Som anhörig till en person som utövar ett missbruk av något slag så vill man hjälpa personen ur och bort från missbruket. Jag menar hur kan man som anhörig låta bli att försök ställa saker och ting tillrätta, betala skulder, handla mat, fixa, söka hjälp, leta, städa, ordna. Jag vill tro att man gör allt för att missbrukaren ska komma på fötter igen. Men till ingen nytta, för drogerna går alltid före. Vi kan aldrig vinna över drogerna, det måste missbrukaren göra själv.

Mitt liv har varit förskonat från missbruk och närhet till missbruk. Jag har inte heller varit särskilt intresserad eller nyfiken på droger. Jag har kanske min självbevarelsedrift att tacka, eller så har jag haft tur och hittat andra kickar i livet. Nu, med två barn i huset (om än små) så hoppas jag innerligt att ingen av dem ska falla för drogernas frestelse när den tiden kommer.

Jag vill aldrig behöva använda min nya kunskap.

Se dokumentären på svtplay.

  

Ränderna går aldrig ur.

Väskan som var fylld till bredden är nu tom, innehållet insorterat i garderoben. Med ett leende på läpparna tänker jag tillbaka på helgens upplevelser i Lausanne. Helgen har varit fylld av skratt, gamla minnen, mat och vin, shopping och goda vänner. Jag har åter igen haft nöjet att få vara en del i en vänskap som trots att vi inte träffat varandra på mellan 5-14 år inte bleknat med tiden. Med enkelhet föll vi tillbaka i vår vänskap och tillsammans friskade vi upp minnet om livet som vi delade under vår gymnasietid ihop. Vänskap som denna är speciell och jag känner mig hedrad som får vara en del av den.

Tänk att man blir så glad av att shoppa!

Lausanne är en shoppingmetropol som absolut måste besökas. Många trevliga butiker och icke att förglömma dess vattenhål av restauranger och barer där du kan vila fötterna och dricka ett gott glas vin till din ostfondue. Ta med dig ett par goda väninnor och njut!

Här en del av helgens härliga shoppingskörd!

Givande samtal och utbyte av livets erfarenheter

I helgen hade vi besök av en vän från reseledartiden. Vi har de senaste åren tagit upp en kontakt som legat nere sedan vi lämnade varandra på en flygplats någonstans i Medelhavet i slutet på 90-talet. Helgen har innehållit samtal om gångna tider och våra erfarenheter från tiden vi var ute i vida världen tillsammans, och av dagens vardagligheter, familjeangelägenheter och livet i stort. Det är så otroligt härligt att ha vänner som man kan återuppta det samtal som avslutades förra gången, utan problem även om det har gått många år sedan sist.

Vi hann med en hel del god mat och dryck samt lite Stockholm cityshopping också och det kändes som helgen var alldeles för kort. Men i sommar åker vi på en liten roadtrip och hamnar förmodligen på vår väns adress för att umgås igen. Det ser jag fram emot, och tack C för besöket!

En tjejhelg, hur lyxigt är inte det!

För tredje gången har tre goda väninnor lyckats få till en tjejhelg! En fantastisk helg fylld av givande shopping, utsökt middag, nattklubbsbesök och hotellvistelse.

Denna gång var resmålet Karlstad och destinationen föll oss alla på läppen med sin lättillgänglighet och trevliga atmosfär. Affärerna duggade tätt på Drottninggatan med sidogator och jag lyckades fynda klänningar, stövlar, väska, halsband med mera. I matväg fick vi vårt lystmäte på 3 Kök, en fantastisk restaurang i världsklass! Vi åt en välkomponerad meny med god dryck. Kvällen överraskning var Nils Oscars Coffee Stout! Kanske det bästa trots allt var priset, då vi utan att blinka hade kunnat betala det dubbla.

När natten började lägga sig över Karlstad och våra munnar mättade tog

oss de högklackade fötterna oss ut på nattklubb. Vi hade 3 uteställen att välja på efter rekommendation, och lotten föll denna kväll på Tempel. Ett stort uteställe med flera dansgolv och barer på Stortorget. Vi dansade tills benen inte bar oss och gick så hem till den sköna hotellsängen på Clarion Plaza.

Detta är en helg jag sent kommer att glömma och med totalt 3 liknande helger avverkade så tror jag vi kan kalla det för en tradition. En tradition som vi kommer utveckla och längta till... För vad kan man mer begära än goda vänner, shopping, god mat och dryck och lite av livets flärd!

Tänkvärt...

Min nya kompis Leffe!

Sedan ungefär en vecka tillbaka så har jag en ny kompis. Han heter Leffe och han skickar en massa skämtmail. Leffe sänder det ena mer roligare, snuskigare och galnare än det andra. Först trodde jag kanske att jag råkat ut för något spam eller liknande. Men Leffe har nog bara tagit fel på ett understreck och en punkt i epostadressen. Jag vet att det finns en till med samma namn som jag. Eller hade, jag har ju bytt. Här är det senaste knäppa "alstret" han skickade mig...

Mer älskvärt filmdrama...

Tänk att vi alltid söker det vi inte har. Men å andra sidan, varför ska man nöja sig med det man har, bara för att man har det...

Kärlek och andra katastrofer

En till sån där löjligt härlig feel-good film om kärlek...

Låt mig få presentera...

Jag är oerhört stolt över min kära vän Jenny Grimsgård som har gjort det igen! Med ett öga för detaljer, ljus och skärpa så har hon denna gång fotat en hel kokbok! Med ingen mindre än Melker Andersson. Jag är djupt imponerad av Jennys stil, integritet och känsla. Du rockar tjejen, och jag gillar dig skarpt!

Foto: Jenny Grimsgård/Bokus

Tack för igår!

Några filtar, en nykokt fisksoppa, vågskvalp, solnedgång, iskallt vitt vin, skratt, en brygga, härliga vänner, chokladbomb och djupa samtal. Det var min torsdagskväll! Fler såna stunder i livet!

En kväll på Södra Bar, mycket bättre kan det inte bli!

Södra Bar är som mitt vardagsrum. Jag slår mig ned, slappnar av och bara njuter. Ikväll var inget undantag. Kvällen var skön och kollegorna duggade tätt. På Mosebacke spelade Veronica DiMaggio, så bra musik till drinken fick vi med. Jag och Sus åt lite middag under djupt samtal och en solnedgång i ögonen, och så Micke och Kjelle som kom och livade upp stämningen som små gubbar i lådan. =)

A walk to remember

Jag har precis suttit uppkrupen i soffan med ett glas vin, filt och tårdränkta kinder. En av mina favoritförfattare Nicholas Sparks har skrivit boken som kvällens film baseras på och var som vanligt en vacker snyftare om kärlek och vänskap. Jag är en obotlig romantiker och kan inte få nog av filmer som denna!

Många timmar senare...

Med trötta fötter, torr strupe och långa armar kom vi hem många hundralappar fattigare, men med många påsar innehållande en hel del fynd! Vilken toppendag!

Om bara några timmar...

Om bara några få timmar så kommer tjejerna till storstan och vi ska shoppa loss! Det ska bli en hel helg med bara frosseri i butiker, kedjor och varuhus. Vi hoppas givetvis på bra köp till billig peng och massor av påsar! Önska oss lycka till!

Goda vänner eller bara "vänner"...?

Vissa människor vill jag gärna umgås med. För mina goda vänner öppnar jag mer än gärna upp mitt hem för middagar, övernattningar, fika och samtal... andra vänner kan jag vara förutan. Kanske är det då ingen vän, utan bara någon man känner? Men var går gränsen? Ibland överraskas jag av att den där personen jag absolut inte trodde mig vilja ha hemma i soffan, var en som jag gärna bjuder hem, om och om igen, för att vi har det så supertrevligt ihop. Och hur kommer det sig att det ibland är en vän som jag inte kunde "vara förutan" förut, som jag plötsligt inte träffar över huvudtaget. På många år. Det kan vara en riktigt god vän som jag var extremt tajt med, då. Varför är det så? Mognad och utveckling och livscykel är några förklaringar, men det får mig att börja fundera lite kring goda vänner, eller bara "vänner"...

Ibland kan jag även förvånas över min starka ovilja att tycka om vissa personer. Ibland träffar jag på en person som jag bara har så svårt för. Jag har hört att det kan bero på att man har något karaktärsdrag som liknar en själv, och som man kanske inte riktigt gillar hos sig själv. Ibland är det ingenting man kan ta på, bara som en dålig energi och det är otroligt frustrerande. Jag ser mig själv som en normalsocial människa som försöker ha ett öppet sinne i stort och smått, men ibland är det bara stopp!

Å andra sidan så har jag blivit väldigt god vän med personer där starten varit lite knacklig så allt går om man bara vill och kan komma över sin förutfattade meningar!

Mitt liv - en ny prioritering

Jag är väldigt priviligierad. Jag har en fantastisk man, härliga barn, ett fint hem, ett roligt arbete och underbara vänner. Ändå så har det inte varit nog. Jag har siktat högt och kommit i mål med många av mina projekt genom livet. Mål har alltid varit i fokus för mig, men för en tid sedan förlorade jag mål i sikte. Visste inte vad mina prioriteringar är. Tappade bort mina livs drömmar. Jag hade fullständigt glömt bort att ta hand om mig själv. Jag trodde att jag gjorde det. Jag trodde jag visste vart jag var på väg och vad jag skulle göra... Men min längtan efter perfektionism grumlade lyckan lite då och då, om inte jämt...
Som tur är så dök coach Å upp i mitt liv och hon och jag har genom 6 månader arbetat oss igenom MIG! Vi har fortfarande värdefull tid kvar ihop, men idag prioriterar jag mina nyfunna mål och meningar, och hittar nya, positiva hela tiden. Jag har upptäckt att jag länge försökt levt upp till det jag trott att andra förväntar sig av mig. Jag har arbetat i samma företag i 10 år, men känner inte längre att jag måste vidare utan är nöjd med min situation. Jag har förändrat vissa saker som arbetstid för att det bättre ska passa mina prioriteringar rent privat. Idag planerar jag bara in sånt jag tycker är roligt i kalendern (jo, vissa ofrånkomliga "möten" står fortfarande kvar). Jag umgås med människor jag tycker om och som ger mig något, inte bara tar. Jag prioriterar mig själv och min familj. Jag gör saker för att jag vill, inte måste. Jag själv och de i min närhet har förändrats av att jag haft tid att skratta, kramas, lyssna, prata, umgås, leva...