"Det kallas tålamod..."

Min son förundrades över hur vi i timmar kunde sitta och bygga pussel i påsk. Det kallas tålamod, svarade vi och fortsatte lägga en efter en av de totalt 1500 bitarna. Att lägga pussel är ett skönt tidsfördriv som vi gör alldeles för sällan. Lite träning för hjärnan samtidigt som du bara är här och nu. Tack vare en nyinköpt pusselmatta kunde vi enkelt rulla ihop pusslet då det var tid för mat. 

Påskharen kom i år med lite tidsfördriv även för killarna som fick varsin täljkniv bland påskgodiset. Med min morfars gamla lödpenna märkte vi knivarna. Med stort tålamod skapades det både barkbåtar, trollspön och annat spännande.

Mitt fyrtionde levnadsår har börjat...

Varje år innehåller dagar som jag tycker bättre om än andra. Första dagen på semestern är en sån, första advent är en annan liksom midsommar, men den bästa dagen är nog min egen födelsedag. Jag älskar att fylla år, att få bli firad och ihågkommen, äta tårta och förhoppningsvis få presenter.
I år kom så turen för mig att fylla jämnt, 40 år, en respektingivande siffra som jag utan problem iklädde mig i början av februari. Tänk att lilla jag har blivit vuxen, för det måste man väl ändå säga att då man fyllt 40 år så är man vuxen, uppvuxen liksom.

Att fylla 40 år uppmanar till fest och jag hade turen att fylla år på en lördag så fest blev det. Många av mina vänner kunde närvara för att fira och gjorde min dag och kväll oförglömlig och jag är oerhört tacksam och glad. Bilderna från kvällen är väldigt suddiga, men det är inte mina minnen! Jag kan verkligen skatta mig lycklig som har så varma och innerliga vänskaper med så fina och underbara människor.

Jag ser med glädje fram emot ett nytt årtionde tillsammans med min familj och mina vänner, tills nästa fylla-jämnt-fest. Tusen tack till er alla, ni vet vilka ni är!

VI = SANT = 15 ÅR!

Jag och min kära man har idag varit ett par i 15 år! Det är inte klokt vad åren går!

Två härliga söner har vi skapat och jag är mäkta stolt över både dem och min man!

Jag önskar oss minst lika många år till tillsammans!

Länge leve kärleken! ♥

Min kära farmor!

Idag fyller min kära farmor 95 år!

På bilden sitter hon i sitt kök. Idag bor hon på ett äldreboende i en liten stad många mil från mig, så vi ses tyvärr inte så ofta. Hon finns dock i mina tankar och jag kommer ihåg då jag var liten och besökte farmor alldeles själv. Vi broderade, åt grillad kyckling, cyklade på farmors cykel, åt farfars hemgjorda honung, gungade i hammocken och jag fick äta strössel rätt ur burken, utan glass!

"Då blev det legitimt för mig att fortsätta knarka ett tag till, mamma älskar mig ändå."

Pia har levt ett liv med droger, misshandel, fängelsevistelser, hemlöshet och allt vad det innebär i världsligt och själsligt lidande. Hennes kamp mot misären är idag över och hon har lyckats lämna livet som det såg ut då bakom sig. De senaste 10 åren har dokumenterats och i söndags såg jag den tredje och sista delen. Den handlar främst om hur Pias liv har påverkat de runt omkring henne, de anhöriga.

"När jag hamnade i t ex häktet, ringde jag mamma och utövade känslomässig utpressning och om hon svarade att det ordnar sig, då blev det legitimt för mig att fortsätta knarka ett tag till. Mamma älskar mig ändå."

De orden fick mig att bättre förstå den maktlöshet en anhörig till drogmissbrukare står inför. Att det enda som hjälper en missbrukare ur sitt eget missbruk är att inte hjälpa till, alls. Det låter så förbannat hemskt och vedervärdigt ur ett mänskligt perspektiv. Men det verkar inte bättre än att en missbrukare måste slå i botten, kanske förlora allt för att förstå. En del, många, går tyvärr under och dör i den processen.
Som anhörig till en person som utövar ett missbruk av något slag så vill man hjälpa personen ur och bort från missbruket. Jag menar hur kan man som anhörig låta bli att försök ställa saker och ting tillrätta, betala skulder, handla mat, fixa, söka hjälp, leta, städa, ordna. Jag vill tro att man gör allt för att missbrukaren ska komma på fötter igen. Men till ingen nytta, för drogerna går alltid före. Vi kan aldrig vinna över drogerna, det måste missbrukaren göra själv.

Mitt liv har varit förskonat från missbruk och närhet till missbruk. Jag har inte heller varit särskilt intresserad eller nyfiken på droger. Jag har kanske min självbevarelsedrift att tacka, eller så har jag haft tur och hittat andra kickar i livet. Nu, med två barn i huset (om än små) så hoppas jag innerligt att ingen av dem ska falla för drogernas frestelse när den tiden kommer.

Jag vill aldrig behöva använda min nya kunskap.

Se dokumentären på svtplay.

  

Vad har du i din handväska?

Många kvinnor klagar över att de inte hittar det de letar efter i sina handväskor. Storlek spelar ingen roll. Läppstiftet, plånboken eller nycklarna verkar smita undan då fingrarna far runt nere i väskan. För att inte tala om hur borta mobiltelefonen är när den ringer. Många män undrar vad som egentligen finns i handväskorna och om det verkligen är nödvändigt med allt.

När det gäller just detta att hitta, så blev jag idag imponerad av mig själv, men även sönerna och maken skulle jag tro. Yngste sonen ramlade då vi var på stan, slog upp en sårskorpa och började blöda ymnigt. Då gråten började närma sig närmast hysteri då han såg blodet rinna sticker jag ned handen i väskan och tar genast upp några näsdukar. Sonen fick ett enkelt förband av näsdukarna och lugnade sig väsentligt. Då slår det mig att ett plåster hade varit bra, sticker helt sonika ner handen igen och hittar genast rätt, igen. Utan att behöva vända upp och ned på väskan!

Vad som är nödvändigt att ha i handväskan varierar nog från kvinna till kvinna. Mina viktigaste ting kanske andra klarar sig helt utan, även om jag tror att innehållet är snarlikt mellan väskorna. I mitt fall är det alltid bra att ha näsdukar, paraply, tuggummi, hårborste, smink, huvudvärkstabletter, penna, visitkort, hårsnodd, solglasögon, plåster, USB-minne, halstabletter, ihopfällbar sked, hörlurar förutom det allra mest nödvändiga såsom plånbok, SL-kort, nycklar och mobiltelefon. Enkla saker jag "inte kan" vara förutan. Nåja, den ihopfällbara skeden är kanske inte livsnödvändig men den är ju så smart... om än oanvänd.

Jag blir onaturligt (?) nöjd med att hitta en smart grej att ha med mig i väskan. Under småbarnsåren var jag extra nöjd med min 5 liters plastpåserulle som jag hade i skötväskan förutom blöjor, våtservetter, extra ombyte, leksaker med mera. Plastpåsarna användes flitigt vid blöjbyte och blöjorna kunde därför ligga i väskan eller bilen innan den hamnade i soptunnan eller lämnas i soppåsen hemma hos vänner eller på jobbet utan att avge en outhärdlig stank.

Är du en av dessa kvinnor som inte kan leva utan handväska? Eller kanske snarare innehållet och vilken är din smartaste nödvändighet i väskan?

 

The last song...

Nicholas Sparks-baserad film. Behöver jag säga mer...?

Melodifestivalsmys i mediateket!

Vårt gäst/dator/tv/spelrum har tagit form och går nu under namnet mediateket. Här trivs vi och så här mysigt hade vi det framför Melodifestivalen ikväll.

Alla hjärtansfrukost!

Halloween, ärtsoppa och varm punch!

Farstutrappan står Halloweenklar för alla spöken och häxor som kommer att knacka på i helgen. Men i år blir det inget godis eller bus hos oss. Vi åker ut till landet och umgås hela familjen. Det blir brasa nere vid sjön, ärtsoppa, varm punch, kräftor, västerbottenpaj och socialt samkväm. Ha en fantastisk helg!

Håller tummarna!

Idag håller jag tummarna så de är helt blå för familjen S! Klockan 12 smäller det och måtte sanningen ha kommit fram och att domaren gör det enda rätta!
Mina tankar är hos er! Forza!

Ett nytt namn

Jag älskar mitt nya efternamn. Inte bara för att det är ett fint namn utan för att det gör oss till en union, en förening i total symbios.
Det tar bara lite tid att vänja sig. Mitt gamla namn är så inpräntat i huvud och hand. Handen skriver automatiskt mitt gamla när jag ska signera, och när jag presenterar mig per telefon är det lätt hänt att det gamla rullar över tungan innan jag hinner tänka om. Än har jag inte fått nytt körkort eller bankkort så på många sätt är jag fortfarande en Kvist. Det har ju varit en del av min identitet. Vem är då Beatrice Överland? Precis samma människa som Beatrice Kvist. Men ändå... kanske lite annorlunda?

I helgen hörde jag om föräldrar som bytt namn på sina barn ända upp i 3-4 års ålder. Det måste kännas mycket underligt. Inte så att jag menar att man ska behålla ett namn man inte är nöjd med, men barnet i fråga kan ju omöjligt fatta varför mamma, dagisfröken och farmor helt plötsligt börjar kalla det för Anna istället för Maria? För det är nog oftare föräldrars fåfänga snarare än barnets som leder till namnbytet.

Öluff i Grekland sommaren 2009!

Den 14 juni bär det av! Hela familjen reser till Grekland och öluffar! Under 3 härliga veckor kommer vi att besöka öarna Rhodos, Kos, Kalymnos och Tilos. Jan Erik har förbokat de flesta hotellen och vi kan konstatera att det inte blir några små pensionat vi ska bo på. Nej, det är all inclusive alternativt hel- eller halvpension på hotell med många stjärnor. Det blir förhoppningsvis en okomplicerad resa med mycket sol, bad, avkoppling och god mat. Barnen pratar ständigt om vår resa och vi längtar, längtar, längtar... och nu är det inte många timmar kvar!

Fru Øverland

Kl. 19.00 ikväll fredagen den 12 juni vigdes vi i vår trädgård!

Tusen, tusen tack för alla lyckönskningar från när och fjärran!

Ja, det blev lite ändrade planer. För att vara säker på att komma hem från Grekland som man och hustru så tog vi det säkra före det osäkra.

Foto: Privat

Modiga tankar!

Jag har många gånger tänkt tanken att jag skulle vilja bo på annan ort. Leva i en liten småstad där det är nära till allt och alla och allt det där pittoreska. Eller tänk att flytta till en by i Frankrike och bo där några år. Eller till New York, ett helt annat storstadsliv. Eller varför inte Afrika eller liknande exotiskt ställe. Ingenting är omöjligt, men jag tvekar lite med två barn varav en ska börja skolan till hösten. Jag har haft förmånen att få bo på andra platser än min hemstad och de flesta av dem har varit utomlands. Det har varit en underbar erfarenhet att få vara del av något annat. Den erfarenheten skulle jag vilja ge till mina barn. Kanske behöver man inte flytta för att uppleva olika kulturer, men det ger lite mer att få ha en vardag på en annan plats. I sommar reser vi till Grekland i 3 veckor och förhoppningsvis kan vi visa barnen lite av den grekiska vardagen, den spännande historian, sol och bad och livet utan stress och press.

Min svärmor har börjat fundera på att flytta tillbaka till sin hemstad. Hon har bott i samma stad i ca 40 år, nämligen min mans hemstad. När nu pensionsåldern närmar sig så har tanken väckts att återvända till hemstaden och vännerna där. Det tycker jag är modigt! Jag hoppas att hon slår slag i saken och provar på. Det går ju alltid att flytta tillbaka om det inte blev som hon tänkt sig. Det gäller ju faktiskt för oss med! Vem vet var vi hamnar i världen - på lång eller kort tid?!

Mitt liv - en ny prioritering

Jag är väldigt priviligierad. Jag har en fantastisk man, härliga barn, ett fint hem, ett roligt arbete och underbara vänner. Ändå så har det inte varit nog. Jag har siktat högt och kommit i mål med många av mina projekt genom livet. Mål har alltid varit i fokus för mig, men för en tid sedan förlorade jag mål i sikte. Visste inte vad mina prioriteringar är. Tappade bort mina livs drömmar. Jag hade fullständigt glömt bort att ta hand om mig själv. Jag trodde att jag gjorde det. Jag trodde jag visste vart jag var på väg och vad jag skulle göra... Men min längtan efter perfektionism grumlade lyckan lite då och då, om inte jämt...
Som tur är så dök coach Å upp i mitt liv och hon och jag har genom 6 månader arbetat oss igenom MIG! Vi har fortfarande värdefull tid kvar ihop, men idag prioriterar jag mina nyfunna mål och meningar, och hittar nya, positiva hela tiden. Jag har upptäckt att jag länge försökt levt upp till det jag trott att andra förväntar sig av mig. Jag har arbetat i samma företag i 10 år, men känner inte längre att jag måste vidare utan är nöjd med min situation. Jag har förändrat vissa saker som arbetstid för att det bättre ska passa mina prioriteringar rent privat. Idag planerar jag bara in sånt jag tycker är roligt i kalendern (jo, vissa ofrånkomliga "möten" står fortfarande kvar). Jag umgås med människor jag tycker om och som ger mig något, inte bara tar. Jag prioriterar mig själv och min familj. Jag gör saker för att jag vill, inte måste. Jag själv och de i min närhet har förändrats av att jag haft tid att skratta, kramas, lyssna, prata, umgås, leva...

Har vi setts förr?

Jag och barnen är på väg ner till centrum i bilen. Vi småpratar lite och helt plötsligt säger Elias:
"Mamma! Vi sågs i Citroënen igår!"
Goa unge! Det gjorde vi sannerligen! Ibland kommer du med för sköna kommentarer!

Utvecklingsfas

Man borde kanske som tvåbarnsmor veta hur man ska bemöta barn som går igenom en av livets tuffa utvecklingsfaser, men ibland verkar det gå så fort så varken barnet eller vi föräldrar hänger med. Vår minsting genomgår en oerhörd utvecklingsfas just nu, den så kallade 3 års-trotsen. Eller som Jesper Juul menar: barnet vill inte samarbeta.
Just samarbete var motsatsen till vad jag fick känna på en dag i affären för inte så länge sen.
Allt var frid och fröjd tills jag och min 3-åring klev innanför dörren på ICA och jag bad honom välja några tulpaner vi kunde köpa med oss hem. Då satte han sig totalt på tvären och skrek högt och tydligt att "vi ska inte ha såna där!". Jag sa lugnt och bestämt att det skulle vi visst det och började gå vidare. Därefter hade jag ett hysteriskt skrikande och gråtande barn som stod framför vagnen och bromsade oss igenom hela affären. Så snart jag la ned något i vagnen så skrek han helt hysteriskt: "vi ska inte ha såna där!". Om och om igen. Jag höll mig lugn och försökte avleda honom otaliga gånger, men till ingen nytta. Jag mötte både en och annan deltagande blick, men även lite himlande ögon under min färd genom affären (sa jag att det var fredag eftermiddag?). Efter 45 minuters handling och typ 10 varor i vagnen (det var allt vi skulle ha!) så bar jag ut ett hysteriskt skrikande och sprattlande barn och 2 matkassar. Utanför ICA insåg jag att jag måste få 3-åringen på min sida för jag skulle aldrig fixa att bära honom och påsarna till bilen. Just som jag står på knä och försöker lugna min son så kommer en man och erbjuder sig att bära mina matpåsar till bilen. (Dagens goda gärning!) Han tyckte att jag varit så tålmodig och behövde lite hjälp. Jag tog tacksamt emot hjälpen och när vi äntligen kom till bilen började hysterin och gråtandet avta. När allt var inpackat i bilen så hade jag en solstråle i baksätet som undrade om vi inte kunde åka till McDonalds nu. Som om inget hade hänt. Han ville helt plötsligt börja samarbeta igen och gjorde det med sitt soligaste humör...
Det är lätt att ge upp i såna här situationer, men denna dag hade jag både tålamod och tid att bemöta utbrottet med värdighet. Det är ju tyvärr inte varje dag man kan säga det. Barn utvecklas och vi utvecklas med dem, så är det och så kommer det förbli, men ibland önskar man helt enkelt få slippa dessa påfrestande sammanstötningar med dem man älskar allra mest! Speciellt när sammanstötningen börjar på grund av huruvida vi ska stoppa tulpaner i kundvagnen eller ej...

Solospel

Jag har sett en finsk film för första gången i hela mitt liv och den var riktigt bra.

Filmen heter Solospel och visas just nu på Tv1000. Det är en dramakomedi som handlar om kärlek, familj och livets vändningar. Jag älskade humorn och framför allt att se relationen mellan Emma och hennes svärmor växa fram.

"Emma är en intelligent reporter, tillika självständig kvinna, som befinner sig mitt uppe i karriären. Hennes liv vänds dock upp och ner då hon får i uppdrag att intervjua den berömde dirigenten Joel Abrahamsson. Emma faller pladask för den store orkesterledaren och innan hon vet ordet av har hon flyttat in i hans hus på landet!"

Fler presenter...

Dagen började med grattis i sängen av barn och man, frukost och ett presentkort på sherryprovning och tapas. I källarvalv i gamla stan ska vi avnjuta detta lilla paket inom kort. På arbetet fortsatte det vid ankomst med en spontan smaksupplevelse. En leverantör, Peter mat & vin, var i vårt kök. Han visade sina fantastiska råvaror och förädlade produkter från bland annat Ligurien. En fantastisk korv på spädgris, något rimmad, var den stora favoriten, men det fanns skinkor, ostar, kronärtskockhjärtan och saffranshonung som föll mig på läppen. Fantastiskt!
Gratulationerna fortsatte poppa upp som svampar ur marken under dagen och efter lunch så blev det tårta och dagens första sång.
På vägen hem köpte jag mig en alldeles egen present. Något jag letat efter länge och äntligen hittade (det är egentligen min vän A´s förtjänst, så tack för det!). Presenten bestod av ett litet fat, en "kruka" för diskborsten och en diskmedelpump från Cult design. Jag älskar deras produkter, och jag önskar mig fler!!
När jag kom hem så stod middag och fika med besök på tur. Av mina fina barn fick jag 4 böcker och en vacker sten med texten; Du är bäst. Goungar! Mina föräldrar var givetvis här och av dem fick jag en valfri Harmony-behandling på Centralbadet. Åh, kan det bli bättre! Nej, den här dagen har verkligen varit min dag. Jag har blivit uppmärksammad, gratulerad och lyckönskad av alla runt omkring mig. Tack kära vänner och familj!