Ett nytt namn

Jag älskar mitt nya efternamn. Inte bara för att det är ett fint namn utan för att det gör oss till en union, en förening i total symbios.
Det tar bara lite tid att vänja sig. Mitt gamla namn är så inpräntat i huvud och hand. Handen skriver automatiskt mitt gamla när jag ska signera, och när jag presenterar mig per telefon är det lätt hänt att det gamla rullar över tungan innan jag hinner tänka om. Än har jag inte fått nytt körkort eller bankkort så på många sätt är jag fortfarande en Kvist. Det har ju varit en del av min identitet. Vem är då Beatrice Överland? Precis samma människa som Beatrice Kvist. Men ändå... kanske lite annorlunda?

I helgen hörde jag om föräldrar som bytt namn på sina barn ända upp i 3-4 års ålder. Det måste kännas mycket underligt. Inte så att jag menar att man ska behålla ett namn man inte är nöjd med, men barnet i fråga kan ju omöjligt fatta varför mamma, dagisfröken och farmor helt plötsligt börjar kalla det för Anna istället för Maria? För det är nog oftare föräldrars fåfänga snarare än barnets som leder till namnbytet.