Unfreakingbelievable!

Lennie är 17 år och har förlorat sin storasyster. Hennes sorg är bottenlös och svindlande, men samtidigt som sorgen är överväldigande så drabbas hon av kärleken. Precis så intensivt som hon läst om så många gånger i Svindlande höjder. Plötsligt svävar och flyger hon i en dimma av ren och skär passion, men liksom solen går upp och ner så sveper sorgen in och längtan efter systern blir så stark så hon inte vet var hon ska ta vägen. Nya och gamla hemligheter avslöjas men någonstans i detta kaos av känslor, smärta, skuld, ilska och glädje upptäcker Lennie sig själv, som en egen person, med egen vilja och drömmar.

Det är en färgstark och oförglömlig upplevelse att få följa i Lennies fotspår. Som läsare svängde jag likt Lennie mellan glädje och sorg, tårar och skratt. Jag tyckte speciellt om de dikter/samtal som Lennie lämnade efter sig under en sten, i en bok, på en vägg...

Himlen börjar här av Jandy Nelson lämnar ingen oberörd. Läs den!

Bild: Bokus

Känsligt ämne...

Återigen har jag förfasats över oss människor. Den här gången handlar det om förintelsen och hur det finns de som inte tror att detta har inträffat. För mig räcker det att se bilderna på människor som är utmärglade och packade som sillar i tågvagnar, att se filmerna om hur människor ligger på hög i en massgrav och att se böcker fyllda med namn på avlidna på samma datum, för att förstå att det är något som är fruktansvärt fel. Det har utspelats något fruktansvärt. Människor har lidit och dött. Det räcker. Jag behöver inga "sanningar" om att det fanns gaskamrar eller inte, om 1 eller 6 miljoner judar dödades. Det räcker som bevis att människor dog på grund av att de åsidosattes alla andra statsmedborgares lagar och regler. Det visas om än tydligare i filmerna om hur judars hem, förättningar och kläder märks upp för att man lätt ska kunna urskilja denna etniska grupp och sedemera ordna med ghetton. Det är för mig tillräckligt med autentiskt dokument. Att det dessutom finns vittnesmål som beskriver dessa scenarier och självupplevda händelser borde styrka dessa än mer. Men om detta tvistar alltså de lärda, och mindre lärda. Kriget som sådant är bevisat genom autentiskta dokument och vittnesmål och är inget som någon mig veterligen, förnekar. Varför ska det då vara så svårt att förstå att människor dödades och behandlades under all värdighet under detta krig och att om inte annat borde kunna se en indikation om att det var massutrotning av människor. Man behöver inte använda ord som folkmord eller utrotning för att se att människorna på bilderna, i filmerna är döda eller är på väg att dö. Det räcker som det är. Jag vill inte förringa någon, men förstå mig rätt då det inte är mängden döda eller hur de dödats som spelar roll utan att de har dödats och är döda. Det är illa nog!

Minnen

Jag har sett två domherrar i dag! Det har jag inte sett på flera flera år, sist måste ha varit vid min mormors och morfars torp i Värmland. Det väckte en del gamla minnen; morfar gillade inte katter, för de skrämde iväg de många fåglarna vid fågelstugan. Mormor bakade två helt fantastiska pepparkakshus till mig och min bror en jul, med istappar i glasyr och allt. Morfar drog med pekfingret längs vår ryggrad när han ville busa lite. Mormor lagade alltid riktig varm choklad av kakao, socker och mjölk, och vi fick alltid äta en första omgång smet innan hon hällde i den varma mjölken. Morfar tyckte att vi barn blev lite för stojiga ibland och bad oss bestämt att prata med små bokstäver. Mormor dog alldeles för tidigt på grund av sin astma när jag bara var 10 år. Morfar ansåg att man inte visslade inomhus. Mormor virkade varsitt överkast till mig och min bror. Morfar lagade klockor som ingen annan, han fick igång dem som alla andra gått bet på. Morfar älskade dopp i grytan och grisfötter på julbordet. Mormor var en hejare på matlagning och bakning. Morfar sa alltid att "det här smakade fra-am i mun" på sin härliga värmländska när han tyckte att något smakade bra. Morfar bar alltid hängslen.
Vad jag önskar att vi hade fått dela mer tid tillsammans här på jorden, men kanske var det mormor och morfar som satt där röda och fina i trädet idag!

Tillsammans kan vi rädda liv

Vet du vad du ska göra med din kropp när du dör?
Det är inte så många som vet det, eller i alla fall inte bestämt sig. Inte om man ser till hur många av oss som har registerat sig i donationsregistret. Det är ca 1,5 miljon människor av 9 miljoner. För mig är det självklart att min kropp den dagen det blir nödvändigt, ska kunna användas för transplantationsändamål om möjligt. Jag donerar gärna bort organ och/eller vävnader som kan komma till nytta på en yngre eller äldre människa och som med "min" hjälp kan få ett bra liv. Min kropp är bara ett skal, till låns en tid på jorden. Jag förstår samtidigt om det finns de som tvekar och inte vill göra detta. Det finns lika många anledningar till varför man väljer det ena eller det andra. Men om du är en av dem som skulle kunna tänka dig att donera så gör din vilja känd, registerar dig i donationsregistret. Ett av de starkaste argumenten för, är att dina närstående slipper ta ett sånt avgörande i en sådan situation. Är du osäker? Läs mer nedan.

http://www.donationsradet.se

https://app.socialstyrelsen.se/donation/anmaldon.aspx