Jag vill att mina inlägg ska ha innehåll och substans...

Jag har den här veckan suttit i bilkö i sammanlagt flera timmar på grund av det som tidningarna kallar snökaos och tankarna har fått spela fritt. Plötsligt kommer jag på något som jag måste ta upp här på bloggen, hör radioreklam om någon spännande hemsida jag vill besöka, eller hör något jag vill återberätta för någon vän. Att göra en mental notering brukar vara fullt tillräckligt, men i just detta nu gör jag säkrast att använda röstmemo på min iPhone. Denna fiffiga manick spelar in mitt lilla meddelande till mig själv och vips så kan jag plocka fram det då jag sitter framför datorn eller med en vän. Jag har alltså en del att tacka detta köande då jag samlat på mig en del utkast som jag kan ta tag i när jag är på humör för att skriva ett inlägg på bloggen.

I detta nu känner jag mig dock för uttömd för att kunna skriva inlägg. När jag skriver, skriver jag väldigt spontant och går på dagsform och känsla, men jag är även mycket kritisk till innehåll, hur det ska berättas och så vidare. Jag vill inte att mina inlägg bara ska bli en "statusuppdatering", utan ge lite mer, ha mer substans. Mina prestationskrav ställer ibland till det och kan låsa mig i mitt skrivande, men befrielsen att få tömma ut tankarnas svindlande resor på "papper" och sedan känna stolthet över det samma är härligt! Om sedan du som läsare kommenterar så eldas glöden på än mer och lusten att skriva mer och bättre ökar.

Jag hoppas att jag likt Eva underhåller er med spontana, ärliga, personliga och underhållande texter. Människor som hon inspirerar mig att fortsätta blogga, även om det som idag känns lite motigt och kravfullt att få till ett inlägg till. Men det gick! Och inte handlade det om det jag egentligen hade tänkt skriva om, men det är ju det som är det härliga i kråksången! Och så har jag ju uppslag till ett inlägg till en annan dag...

Jag när inte några stora författardrömmar

Jag när inte några stora författardrömmar, men visst vore det härligt om jag kom på mig själv med att kunna skriva en roman. En tjock roman, med massor av intressanta möten, människor och platser. Jag gillar att skriva. Jag gillar när orden rinner ur fingrarna, ner över tangentbordet och blir en skön text som beskriver något jag tänkt, känt eller upplevt. En text som jag kan känna mig stolt över. Men, jag håller mig än så länge till bloggen. Här får jag utlopp för mitt behov av att göra mig hörd och bli sedd, och kanske även bekräftad som människa. Utan några deadlines eller krav på att prestera. Men kanske kan jag liksom min svägerskas farmor, Inger Grimlund, publicera mina "krönikor" om svunnen tid på ålderns höst. Denna härliga kvinna hade den 24 augusti i år bokpremiär för sina böcker som hon ger ut på eget förlag, Mammas matstudio. Ett förlag med böcker om mat, miljö och människor, inte nödvändigtvis tillsammans eller i samma bok. Inger brinner för måltiden och råvarorna av vilka den tillagas samt mycket, mycket mer. Inger har ett järn i elden både här och där och har alltid något nytt och spännande på agendan. Vid 79 års ålder har hon presterat och upplevt mycket. Hon har en gedigen bakgrund som journalist och författare. Hon startade mattidningen Gourmet 1980 och arrangerade SM i ostronöppning för första gången i 1977. Hon har bidragit mycket för att öka kunskapen om mat, måltid och dess gemenskap. Jag kanske inte bidrar med så mycket med min blogg, men jag mår bra av att skriva och det räcker långt för mig idag. Men jag sneglar lite avundsjukt på Ingers CV och tänker att kan hon så kan jag! Så kanske ska jag skriva den där romanen i alla fall...

Foto: Låt måltiden blomma