Varför måste jag vara så förbaskat ordentlig?

Just nu borde jag sitta uppkrupen i soffkroken med en kopp rykande te och titta på en bra film, eller läsa. Njuta av lite egen tid, att bara få vara ensam, lite lugn och ro. Men vad gör jag? Jo, jag springer runt som en yr höna och är så förbaskat ordentlig och effektiv. Jag städar, plockar, tvättar, viker, sorterar, organiserar istället. Jag hinner ju helt plötsligt inte med att se på nåt mysigt drama på tv eller läsa den där boken... Varför denna högeffektivitet och plötsliga på-minuten-ordning varje gång maken är borta? Jo, jag tror nämligen att om det är urplockat ur diskmaskinen, tvätt är tvättad, barnens väskor packade, papper sorterade, lego bortplockat, kläder vikta så kommer jag att njuta mer av mitt te, min film, min bok... Har du hört nåt så utomordentligt fånigt? Men nu är det så och eftersom det där tet har kallnat och klockan börjar närma sig sovtid så är det bara att bädda ner sig för lite skönhetssömn. Kanske sover jag mycket skönare om jag har ordning och reda, vem vet? ;)

Har du fått några komplimanger på sistone?

Det är lite motigt om dagen. Hela jag är en emotionell berg- och dalbana. Jag är helt enkelt lite nere. Det bär mig verkligen emot att vara svag och deppig, men livet suger musten ur mig. Det känns svårt att räcka till, som mamma, fru, dotter och arbetande kvinna. Orsakerna är många, en del mer allvarliga än andra. Att jag även åkt på en monsterförkylning är inget som bättrar på humöret, jag tycker verkligen illa om att vara sjuk.


Då är det så vidunderligt härligt att ha vänner att ty sig till, öppna upp sig inför och få lov att skotta över lite av sin oro, besvikelse och frustration på. Jag har de senaste dagarna fått höra att jag är väldigt vacker, en fantastisk människa, en härlig och varm person och att jag är en av de bästa mammor som de känner! Det är komplimanger som värmer och gör mig glad och jag är oerhört tacksam att ha så fina vänner. Alltså, inget ont som inte för något gott med sig...

Ingen vidare semester...

Mitt semesternirvana har uteblivit. Visst har jag fyllt mina lediga dagar med soliga, roliga, sociala och avslappnande stunder, men jag har varit upptagen, i huvudet.

Det är jobbet som satt käppar i hjulet. Det har inte riktigt lämnat mig ifred. Jag som brukar vara så bra på att koppla bort jobbet då jag stänger igen kontorsdörren. Men idag är vi online var vi än befinner oss med våra bärbara datorer och handdatorer till telefoner. Mail dimper in och jag kan inte låta det bero tills semestern är över... Nej, det krävs ett svar nu, eller inom kort. Sen har vi det faktum att ledigheten började med att invänta information innan jag kunde slutföra arbetet för att ta semester. Det var frustrerande och frustrationen ligger kvar och skaver.

Nu har jag en vecka kvar av semestern och jag hoppas verkligen att jag kan koppla bort allt annat än mig själv och min familj. Fylla de sista dagarna med härlig avkoppling och roliga aktiviteter som gör att jag kan välkomna hösten. Jag ska göra mitt bästa...

Jag vill att mina inlägg ska ha innehåll och substans...

Jag har den här veckan suttit i bilkö i sammanlagt flera timmar på grund av det som tidningarna kallar snökaos och tankarna har fått spela fritt. Plötsligt kommer jag på något som jag måste ta upp här på bloggen, hör radioreklam om någon spännande hemsida jag vill besöka, eller hör något jag vill återberätta för någon vän. Att göra en mental notering brukar vara fullt tillräckligt, men i just detta nu gör jag säkrast att använda röstmemo på min iPhone. Denna fiffiga manick spelar in mitt lilla meddelande till mig själv och vips så kan jag plocka fram det då jag sitter framför datorn eller med en vän. Jag har alltså en del att tacka detta köande då jag samlat på mig en del utkast som jag kan ta tag i när jag är på humör för att skriva ett inlägg på bloggen.

I detta nu känner jag mig dock för uttömd för att kunna skriva inlägg. När jag skriver, skriver jag väldigt spontant och går på dagsform och känsla, men jag är även mycket kritisk till innehåll, hur det ska berättas och så vidare. Jag vill inte att mina inlägg bara ska bli en "statusuppdatering", utan ge lite mer, ha mer substans. Mina prestationskrav ställer ibland till det och kan låsa mig i mitt skrivande, men befrielsen att få tömma ut tankarnas svindlande resor på "papper" och sedan känna stolthet över det samma är härligt! Om sedan du som läsare kommenterar så eldas glöden på än mer och lusten att skriva mer och bättre ökar.

Jag hoppas att jag likt Eva underhåller er med spontana, ärliga, personliga och underhållande texter. Människor som hon inspirerar mig att fortsätta blogga, även om det som idag känns lite motigt och kravfullt att få till ett inlägg till. Men det gick! Och inte handlade det om det jag egentligen hade tänkt skriva om, men det är ju det som är det härliga i kråksången! Och så har jag ju uppslag till ett inlägg till en annan dag...