Jag har fördelen att få vara människa före kvinna.

Inom en timme har hon från att ha blivit beskylld för påhittad otrohet och lögn blivit oskyldigt dömd till döden genom stening. En dödsdom som genast verkställs. Med den sista värdighet och stolthet hon bara kan uppbringa går hon mot sin död. En död som inte borde vara hennes.

Soraya M är endast en av många kvinnor som mött döden utan skuld.

Orättvisan i Soraya Ms historia är ohygglig. Tyvärr är orättvisor mot kvinnor inget ovanligt. I Iran är en kvinnas röst värd hälften av en mans röst. Jag skulle säga att det är ingen röst. Den är inget värd. Mannens ord står mot kvinnans och med hjälp av landets lagar kan männen lätt utmanövrera kvinnorna. Med bara lite lust och ingen list så förkastas kvinnans liv. I värsta fall avslutas, avslutas på ett sätt som är så oerhört våldsamt och fruktansvärt att det är svårt att tänka sig något värre.

Tack vare Sveriges lagar och regler så kan det öde som mötte Soraya inte möta Sveriges kvinnor. Med det inte sagt att vi är fria från orättvisor, våld och svek. Men vi har kommit en lång bit på väg mot ett jämlikt samhälle. I perspektivet Soraya M och hennes medsystrar så blir diskussioner om kvinnors rätt i samhället här på hemmaplan nästan småaktiga. För att inte tala om hur feminister och jämlikhetskämpar har gått man ur huse för en del banala och mindre viktiga frågor. Till exempel att trafikmärket och tillika symbolen för övergångsställe är en man och kallas Herr Gårman. Skylten symboliserar inte mäns större rätt i samhället. Det är en symbol med en kul ordvits, övergångställe = här-går-man = Herr GårMan. Strunt samma om det är en kvinna eller man... Kvinnor är och blir inte förtryckta pga en "manlig skylt".

Vi ska alla vara glada för att vi kan uttrycka egna tankar, behov, begär och brister utan konsekvenser, så länge vi håller oss inom våra demokratiska ramar. För du och jag har lika mycket makt i som över våra liv. Det ska vi inte förringa, för det är inte alla förunnat!

Jag hoppas att vi en dag slipper se berättelser som Soraya Ms. Inte för att de inte vågar berättas utan för att människor visar och behandlar sina medmänniskor med respekt, oavsett kön, ålder, religion och etnisk bakgrund.

Det är dubbelmoralen jag har något emot.

På TV går ett program som heter Lyxfruar. Programmet har jag inte sett, men jag har dock uppmärksammat den debatt som florerar kring programmets deltagare. En av deltagarna, Anna Anka, har rört upp känslor här i landet med hennes debattinlägg på Newsmill. Jag förstår mycket väl varför, då hon klampar in och tycker synd om den svenska mannen som är tvungen att leva med oss sorgliga svenska kvinnor som snabbt förfaller och inte uppfyller männens behov. Hon tycker samtidigt att den svenska mannen är patetisk med sina blöjbyten och jämlikhet.

Jag blir givetvis provocerad av det Anna Anka uttrycker men så är hennes inlägg i debatten utifrån hennes situation. Hon är hemmafru till en framgångsrik man, med adress Los Angeles, USA och med en ekonomisk frihet som inte är alla förunnad. Hon har anammat en inställning och livsstil som passar henne bland den överklass hon lever i. Hennes jobb är att organisera och planera hus, hem och familj, på heltid. Hennes jobb är att se till att hon, hennes man och deras barn har en bra balans i sin relation och sina liv. Rätta mig om jag har fel när jag säger att alla hade nog önskat sig en tårtbit av den ekvationen. Men, det är en ekonomisk fråga. Utan pengar hade dem inte kunnat leva livet dem lever. Det är inte heller alla kvinnor som lever som Anna Anka, inte ens i USA. Många sliter med sin ekonomi, dem är tvungna att lämna bort sina små barn tidigt för att återvända till jobbet, dem är dubbelarbetande(förutom jobbet med hus och hem), dem har inte råd med sjukförsäkring, har en slusk till man med mera. Så det är långt ifrån ett "svenskt problem".

Hon menar vidare att om man anställer folk till att hjälpa en kan man göra roliga saker, få mer tid. Det är helt sant, men för vilka pengar skulle vi betala Anna Anka? En svensk familj består i dag ofta av två heltidsarbetande för att få ekonomin att gå ihop. Det löser faktiskt ingenting att anställa någon, för då hade vi bara varit tvungna att lämna bort våra barn ännu fler timmar för att kunna tjäna mer pengar för att ha råd med våra anställda. Moment 22 således.

Det Anna Anka har glömt då hon kritiserar svenska män och kvinnor är att deras liv liksom hennes kanske är valt av fri vilja och högsta önskan? Precis som hennes ideal är att kvinnan ska göra allt för sin man, sina barn, och att det är mannens rättighet och förpliktelse att försörja familjen, så tycker många män att det är otroligt befriande att få vara hemma och byta blöjor och kvinnor utvecklande att göra karriär och tjäna pengar. Anna har valt att flytta till vad hon anser är ett bättre land (för henne), där hon blir uppvaktad på det sätt som hon finner som riktigt. Hon har gjort ett val som hon och de sina (förhoppningsvis) mår bra av. Varför kan det inte vara så att vi svenskar har gjort det samma?

Jag vill ogärna döma någon, men just det som Anna Anka kritiserar bottnar i okunskap om hur det är att leva ett liv utan pengar och utan all den tid som pengar frigör. Hon nämner även att amerikanska män är så romantiska, skriver lappar och lämnar kärleksmeddelanden på telefonsvararen, och att sådant gör aldrig svenska män. Struntprat! Jag har nog sett vad de amerikanska männen är i stånd att göra, och det är inte enbart smickrande för dem!

Nej du Anna Anka, du får nog försöka ställa dig i någon annans skor och titta utanför din egen värld ett tag, för alla strävar vi mot ett bättre liv, bara med lite olika medel och förutsättningar... Jantelag eller inte.

Bit ihop eller bryt ihop?

Ja, det är det som är frågan! Personligen föredrar jag bit ihop mer än bryt ihop. Jag tycker att är det är en styrka att kunna bita ihop. Man måste ibland genomleva stress, och press med mera för att komma ut på andra sidan, förhoppninsvis med ett nöjt leende på läpparna. Oftast så handlar det om en kort period, kanske bara några timmar, minuter som man behöver bita ihop...
Som den där gången jag och en annan reseledartjej står kvar ensamma på Preveza flygplats för att se det sista planet denna transferdag lyfta med 376 passagerare ombord hem mot Norge. Men planet lyfter inte. Det har ett däck med för lite luft. Vilket innebär en säkerhetsrisk vid landning, om än väldigt liten. Trots att Preveza flygplats är liten så trodde man att detta inte skulle vara några problem att fixa då det även är en NATO-flygplats, AWACS Air Force Base. Det visar sig bli problem då man inte har rätt munstycke på plats. Planets passagerare får samtidigt som oss besked om att de nu måste lämna planet för att invänta ett nytt däck som ska flygas ner från Manchester. Det här betyder för mig och min kollega att vi snart har 376 passagerare som dräller ut på parkeringen. Vi har inga bussar att slussa dem till hotell med och inga hotell att slussa dem med bussar till. Då var det bara att bita ihop, med ett leende på läpparna, och ta emot gästerna samt efter bästa förmåga informera om vad som kommer att ske. Min kollega bryter vid denna tidpunkt ihop med orden; jag är graviiiiiid! Tja, då var det bara att bita ihop lite till och ta hand om 376 passagerare och 1 guide. Bussar anlände, hotell fixades, gravid kollega fick åka hem och fler kollegor kom till flygplatsen. Tidigt morgonen därpå, efter en natt i en receptionssoffa, vinkade vi trötta av flyget då det till slut lyfte. Glada och nöjda med insatsen.
Nu menar jag givetvis inte att man inte får bryta ihop. Det är en styrka att våga bryta ihop också, men jag anser att man måste väga för- och nackdelar mot varandra och ta ett beslut, i varje situation, innan man bryter ihop. Man får backa och säga att jag vill, kan, orkar inte detta. Men det ska erkännas att jag har svårt att tolerera att bryta ihop. Både personligen och då andra gör det. Kanske har jag för högt ställda krav på mig själv och omgivningen, men jag fortsätter nog med att bita ihop och reta mig lite på dem som inte gör det ändå. Men det får jag leva med - det är mitt beslut!

Varför?

En bil svischade förbi på gatan med en sticker i bakrutan med följande text:

En lydig kvinna är en lycklig kvinna!

Vad menar man med det? Varför? Så otroligt dumt!

Löjligt provocerad

Hur kommer det sig att man blir sjukt provocerad av vissa människor?

B är en sån person. Hon kryper in under skinnet och man kan inte låta bli att tycka, att reta sig på minsta lilla. Jag kan bli sjukt provocerad av att hon köper guacamole-mix till tacosen istället för att laga riktig. Så dumt!