"Då blev det legitimt för mig att fortsätta knarka ett tag till, mamma älskar mig ändå."

Pia har levt ett liv med droger, misshandel, fängelsevistelser, hemlöshet och allt vad det innebär i världsligt och själsligt lidande. Hennes kamp mot misären är idag över och hon har lyckats lämna livet som det såg ut då bakom sig. De senaste 10 åren har dokumenterats och i söndags såg jag den tredje och sista delen. Den handlar främst om hur Pias liv har påverkat de runt omkring henne, de anhöriga.

"När jag hamnade i t ex häktet, ringde jag mamma och utövade känslomässig utpressning och om hon svarade att det ordnar sig, då blev det legitimt för mig att fortsätta knarka ett tag till. Mamma älskar mig ändå."

De orden fick mig att bättre förstå den maktlöshet en anhörig till drogmissbrukare står inför. Att det enda som hjälper en missbrukare ur sitt eget missbruk är att inte hjälpa till, alls. Det låter så förbannat hemskt och vedervärdigt ur ett mänskligt perspektiv. Men det verkar inte bättre än att en missbrukare måste slå i botten, kanske förlora allt för att förstå. En del, många, går tyvärr under och dör i den processen.
Som anhörig till en person som utövar ett missbruk av något slag så vill man hjälpa personen ur och bort från missbruket. Jag menar hur kan man som anhörig låta bli att försök ställa saker och ting tillrätta, betala skulder, handla mat, fixa, söka hjälp, leta, städa, ordna. Jag vill tro att man gör allt för att missbrukaren ska komma på fötter igen. Men till ingen nytta, för drogerna går alltid före. Vi kan aldrig vinna över drogerna, det måste missbrukaren göra själv.

Mitt liv har varit förskonat från missbruk och närhet till missbruk. Jag har inte heller varit särskilt intresserad eller nyfiken på droger. Jag har kanske min självbevarelsedrift att tacka, eller så har jag haft tur och hittat andra kickar i livet. Nu, med två barn i huset (om än små) så hoppas jag innerligt att ingen av dem ska falla för drogernas frestelse när den tiden kommer.

Jag vill aldrig behöva använda min nya kunskap.

Se dokumentären på svtplay.

  

Jag - en missbrukare?!

Missbrukar du dig själv? Om du kan nicka igenkännande till flera av nedan utsagor så är det tecken på missbruk.

• Du har höga förväntningar på hur ditt liv ska se ut (hus, barn, man, arbete, motion, vänner och så vidare).
• Du har svårt att slappna av och släppa kontrollen.
• Du håller problemen för dig själv.
• Du är sällan nöjd med dig själv.
• Du är sällan riktigt glad.
• Du kan inte glömma när du gör ett misstag.
• Du har svårt att erkänna att du har fel.
• Du har mycket svårt att vara sämre än andra.
• Du vill antingen göra saker perfekt - eller inte alls.
• Du kräver att andra är perfekta.
• Du har svårt att be om hjälp, eftersom det betyder svaghet.
• Du ser andras fel och kan inte låta bli att att anmärka på dem.
• Du är uppmärksam på andras förväntningar på dig.
• Du tycker det är pinsamt att göra fel inför andra.
• Du är bra på att pressa dig själv.
• Du har en tendens att stressa, men tar det inte så allvarligt.

Källa: iForm/professor Gordon Flett, York University

Ta dig ur ditt (själv)missbruk.

• Inse att du först måste välja bort innan du kan välja till.
• Prioritera vad som är viktigast att lägga ner din tid på.
• Värdesätt dina prioriteringar: På en skala från 0-10, vad ger det mig att jag sticker iväg och köper rätt sorts strumpbyxor till festen? Vad ger det mig ifall jag istället väljer att umgås med barnen eller kommer vidare med ett projekt på jobbet?
• Lyssna till kroppen. Den märker när den missbrukas.
• Sluta göra alla de saker du enbart gör för att andra förväntar sig det.
• Undvik alla tankar som börjar med, "Jag ska bara".
• Få hjälp hos en psykolog.
  

Källa: iForm/psykolog Zenna Allesø, psykolog Maria B. Svejstrup & psykolog Trine Winther

Min mamma sitter i fängelse...

För snart tre år sedan dömdes en mamma till sju års fängelse för grovt narkotikainnehav och anstiftan till smuggling. Kvinnan hade hållt sitt missbruk dolt för sin familj under många år så chocken som hennes familj erfor är ofattbar. Hennes ena dotter åkte känslomässig berg- och dalbana och för att delvis orka sig igenom detta så skapade hon en blogg där hon kunde "skriva av sig". Jag fick tips om bloggen vid namn "någons mamma - någons dotter" för en tid sedan och har läst och delvis förfasats över både förhållandena i häkte/fängelse och rättsystemet i Sverige. Förra söndagen kunde man läsa om mor och dotter i Aftonbladets Söndagsbilaga.