Det formas nya mönster på min livstapet!

Mark Levengoods märkvärdiga historia om hur han kom att bli ägare till Soludden får mig att le åt livets outgrundliga vägar. Jag förundras återigen över hur slumpmässigt livet kan verka, men ändå ha en djupare mening.

Varje beslut, varje val jag fattat i mitt liv har lett mig fram till olika skeenden; nya vänner, nya jobb, nya bostäder, nya kärlekar, nya besvikelser, nya insikter... Mitt liv är styrt av mina beslut och mina drömmar. Tänk positivt så blir ditt liv positivt!

Många gånger har jag träffat människor som inte vet vad de önskar, vill och älskar och jag vill inte bli en av dem. Jag har dock sedan en tid tillbaka känt mig bedövad, låst, instängd, borttappad, trängd så nu är tiden kommen för att ta nya beslut och låta livets öde, eller om du vill, slump föra mig till nya höjder.

Det är åter dags att förverkliga mig själv och låta slumpen och ödet styra över mitt liv och dess skeenden. Jag söker nya utmaningar. Jag längtar efter nya medarbetare, nya mentorer, nya vänner, nya utmaningar. Önskedrömmen är att bli upptäckt, få en chans att förverkliga mig själv och utmana min kreativitet!

Jag är säker på att mina goda egenskaper, min intuition, min målmedvetenhet, mina härliga kontakter och vänner, inte kommer göra mig besviken. Jag undrar var jag härnäst är ämnad att göra stordåd? Livet är makalöst spännande!

Nya vindar kommer blåsa i mitt livsträd, jag är säker!

Ingen vidare semester...

Mitt semesternirvana har uteblivit. Visst har jag fyllt mina lediga dagar med soliga, roliga, sociala och avslappnande stunder, men jag har varit upptagen, i huvudet.

Det är jobbet som satt käppar i hjulet. Det har inte riktigt lämnat mig ifred. Jag som brukar vara så bra på att koppla bort jobbet då jag stänger igen kontorsdörren. Men idag är vi online var vi än befinner oss med våra bärbara datorer och handdatorer till telefoner. Mail dimper in och jag kan inte låta det bero tills semestern är över... Nej, det krävs ett svar nu, eller inom kort. Sen har vi det faktum att ledigheten började med att invänta information innan jag kunde slutföra arbetet för att ta semester. Det var frustrerande och frustrationen ligger kvar och skaver.

Nu har jag en vecka kvar av semestern och jag hoppas verkligen att jag kan koppla bort allt annat än mig själv och min familj. Fylla de sista dagarna med härlig avkoppling och roliga aktiviteter som gör att jag kan välkomna hösten. Jag ska göra mitt bästa...

Härlig vårbuffe av Cous Cous Catering i SvD!

Varje dag har jag den ynnesten att få arbeta med vacker, god och vällagad mat. Varje lunch är ett nöje som jag inte gärna missar. I förra veckans fredagsbilaga Köket i SvD har 2 av mina kollegor bullat upp med en härlig vårbuffé som är väl värd sin tid i köket. Klicka på bilden så ser ni precis vad jag menar!

Om du får tråkigt på jobbet...

1. Leta fram några gamla döda flugor, finns i fönsterkarmen och i byrålådor
2. Lägg fram dem att torka minst en timme
3. När de är riktigt torra, tag fram papper och blyertspenna, och låt fantasin flöda (efteråt: tvätta händerna)
Se några exempel nedan vad som har åstakommits där dom har för lite att göra.

Givande samtal och utbyte av livets erfarenheter

I helgen hade vi besök av en vän från reseledartiden. Vi har de senaste åren tagit upp en kontakt som legat nere sedan vi lämnade varandra på en flygplats någonstans i Medelhavet i slutet på 90-talet. Helgen har innehållit samtal om gångna tider och våra erfarenheter från tiden vi var ute i vida världen tillsammans, och av dagens vardagligheter, familjeangelägenheter och livet i stort. Det är så otroligt härligt att ha vänner som man kan återuppta det samtal som avslutades förra gången, utan problem även om det har gått många år sedan sist.

Vi hann med en hel del god mat och dryck samt lite Stockholm cityshopping också och det kändes som helgen var alldeles för kort. Men i sommar åker vi på en liten roadtrip och hamnar förmodligen på vår väns adress för att umgås igen. Det ser jag fram emot, och tack C för besöket!

Tänk vad tre kassettband kan väcka minnen...

Det är tidigt på morgonen och jag har 2 dagars utflykt till Aten via Delfi och Korintkanalen framför mig. Solen har knappt orkat upp över horisonten och många av mina gäster på bussen slumrar lite. I bussens högtalare ljuder behaglig grekisk musik och bussen gungar fram genom Greklands slättlandskap. Jag bjuder på grekiska sagor, dikt och historia blandat med nutidens liv och leverne. Då bussen når den högsta punkten för dagen har vi kommit fram till den mytomspunna platsen Delfi där tidens vingslag kittlar vår fantasi. Efter lunch under uråldriga plataner reser vi vidare mot civilisationens vagga, Aten. I detta vidsträckta pussel av hus och monument flanerar vi och beskådar. Mäktiga Akropolis tar emot oss tidigt nästa dag och visar upp sin arkitektur, historia och fantastiska belägenhet. Vid lunch lämnar vi motvilligt Aten bakom oss och beger oss mot Korintkanalen och ner över frodiga Peloponnesos för att sent på kvällen återvända till den slumrande lilla byn vi kom ifrån. Djupt berikade med intryck för livet.

Tänk vad tre kassettband kan väcka minnen. Djupt inne i skåpet hittade jag banden som gav mig dessa härliga minnen från sommaren 1997. Sommaren då jag arbetade som reseledare i den vackra grekiska pärla på greklands västkust vid namn Parga. Det var en sommar fylld med nya vänner, flygförseningar, nattliga äventyr och långväga utflykter. De tre kassettbanden användes flitigt, ibland till min chaufförs stora förtret då mina kassettband kanske inte var hans favoriter, men vad gör det... För mig var allt ljuv, grekisk musik.

Grekland i mitt hjärta!

Hade mitt liv tett sig annorlunda?

En dödsruna i dagens tidning får mig att minnas ett möte på hotell Diplomat i början på 90-talet. Ett möte med en potentiell arbetsgivare som jag såg fram emot med spänning. Jag skulle få bli något av en hjälpande hand åt den stora konstnären Carl Fredrik Reuterswärd. Han behövde hjälp efter att han 1989 drabbats av en stroke och då befann sig i sitt hem i Lausanne och börjat sin kamp till ett vänsterhänt konstnärskap. Det var hans fru Mona som jag då träffade i salongerna på Diplomat och som nu gått ur tiden.

Det var en spännande tid, då i början på 90-talet. Jag hade tagit studenten och hade hela livet framför mig, med massor av drömmar. Den gången på hotellet var jag otroligt nära att få vara med om något som kanske hade ändrat mina fortsatta val i livet. Jag hade kanske blivit så inspirerad av de bådas talang inom konsten och startat en helt ny bana. Jobbet blev mitt den där gången, men föll på byråkratin kring arbetstillstånd och ingen av oss ville riskera några oegentligheter med överheten i Schweiz. Allt detta tack vare en ansökan som au-pair till en svensk-schweizisk familj i Schweiz, där jag föll på målsnöret när familjen till slut kände sig tvungen att avgöra kampen med datumet på poststämpeln, som gav mig chansen till detta jobb. Familjen rekommenderade mig, var till och med med på första mötet med Mona och hjälpte mig i "förhandlingarna". Jag fick året därpå chansen att lära känna denna underbara familj då jag erbjöd mina tjänster till dem igen. Det som jag eventuellt gick miste om med familjen Reuterswärd är jag fullt övertygad om att jag fått igen senare. Men visst är tanken lite svindlande, att så små saker i livet kan visa sig bli livsavgörande även om det i mitt fall inte blev så. Eller det var kanske precis det det blev? Livet är så oerhört spännande, och livets vägar äro outgrundliga!