Information till folket!

Vi lever idag i ett informationssamhälle utan dess nåde, men ändå så ska det vara så förbaskat svårt att nå ut med just information.
Exempel: Igår åkte jag hem från jobbet vid 22-tiden och hamnade på T-Centralen. Det var 14 min kvar tills mitt tåg skulle gå och jag kunde se att det inte bara var jag som suckade lite förstrött åt att behöva stå där och dingla denna sena timme. Men så är det ju bara ibland. Jag lutade mig mot väggen och tog väntandet med jämnmod. Efter en stund inser jag att tåget på andra perrongen har stått där väldigt länge och plötsligt sprakar det till i högtalarna. "Vi har en förmodad rökutveckling på Slussen, så tills vi utrett vidare så står tågtrafiken stilla." "Oj! Rökutveckling, det låter illa! Hoppas att det inte är något allvarligt som inträffat" tänker jag. Mina medresenärer runt omkring börjar nu pusta och stånka och sucka och klaga. Jag ser minutrarna sega sig fram och längtar hem till min varma säng. Jag ser att det har tillkommit nya resenärer som inte hört meddelandet och som undrar vad som står på. Då slår det mig - varför kommer det inte upp information på "tavlorna"? Det borde väl vara en lätt sak att skriva in att det är trafikstopp pga av förmodad rökutveckling och låta det snurra tills trafikstoppet är över. Även om det så bara dröjer 10 minuter? Det är väl det som dessa "tavlor" bland annat är till för? Jag tror att SL hade vunnit mycket på att informera där! I mitt förra inlägg pratade jag om flygförsening och även det är ett klassiskt exempel på vad information, och brist på den samma, kan göra för och med människor. Det vet jag som före detta reseledare. Jag säger bara flygförsening i Parga, resa över halva Grekland och gäster i upplösningstillstånd! Men det är ett helt annat inlägg.
Jag kanske skulle börja med att skriva ett inlägg till SL om detta, istället för här...

Bit ihop eller bryt ihop?

Ja, det är det som är frågan! Personligen föredrar jag bit ihop mer än bryt ihop. Jag tycker att är det är en styrka att kunna bita ihop. Man måste ibland genomleva stress, och press med mera för att komma ut på andra sidan, förhoppninsvis med ett nöjt leende på läpparna. Oftast så handlar det om en kort period, kanske bara några timmar, minuter som man behöver bita ihop...
Som den där gången jag och en annan reseledartjej står kvar ensamma på Preveza flygplats för att se det sista planet denna transferdag lyfta med 376 passagerare ombord hem mot Norge. Men planet lyfter inte. Det har ett däck med för lite luft. Vilket innebär en säkerhetsrisk vid landning, om än väldigt liten. Trots att Preveza flygplats är liten så trodde man att detta inte skulle vara några problem att fixa då det även är en NATO-flygplats, AWACS Air Force Base. Det visar sig bli problem då man inte har rätt munstycke på plats. Planets passagerare får samtidigt som oss besked om att de nu måste lämna planet för att invänta ett nytt däck som ska flygas ner från Manchester. Det här betyder för mig och min kollega att vi snart har 376 passagerare som dräller ut på parkeringen. Vi har inga bussar att slussa dem till hotell med och inga hotell att slussa dem med bussar till. Då var det bara att bita ihop, med ett leende på läpparna, och ta emot gästerna samt efter bästa förmåga informera om vad som kommer att ske. Min kollega bryter vid denna tidpunkt ihop med orden; jag är graviiiiiid! Tja, då var det bara att bita ihop lite till och ta hand om 376 passagerare och 1 guide. Bussar anlände, hotell fixades, gravid kollega fick åka hem och fler kollegor kom till flygplatsen. Tidigt morgonen därpå, efter en natt i en receptionssoffa, vinkade vi trötta av flyget då det till slut lyfte. Glada och nöjda med insatsen.
Nu menar jag givetvis inte att man inte får bryta ihop. Det är en styrka att våga bryta ihop också, men jag anser att man måste väga för- och nackdelar mot varandra och ta ett beslut, i varje situation, innan man bryter ihop. Man får backa och säga att jag vill, kan, orkar inte detta. Men det ska erkännas att jag har svårt att tolerera att bryta ihop. Både personligen och då andra gör det. Kanske har jag för högt ställda krav på mig själv och omgivningen, men jag fortsätter nog med att bita ihop och reta mig lite på dem som inte gör det ändå. Men det får jag leva med - det är mitt beslut!

Varför?

En bil svischade förbi på gatan med en sticker i bakrutan med följande text:

En lydig kvinna är en lycklig kvinna!

Vad menar man med det? Varför? Så otroligt dumt!

Märklig företeelse

Vi har blivit vana vid en märklig företeelse, för när jag härom dagen inte såg på TV utan endast hörde ljudet så började jag fundera. Hur absurt är det inte med applåder och skratt i TV-komedier? Vad är detta fenomen egentligen!? Jag vet att en del komediserier har publik då de spelar in, men där är ju inget som lämnas åt slumpen inte. Publiken visas skyltar så de vet när de ska skratta och när de ska applådera. Det står på allvar någon vid sidan av/framför och: "Nu börjar det bli lite roligt, nu tar vi lite skratt. Ha, där kom la grand finale, då tar vi lite applåder också." En del serier har ingen publik utan får skratt och applåder pålagt efteråt. Varför? Blir serien roligare? Nog för att skratt smittar men när jag så lyssnade på TV-komedin så hörde jag mest lite fnissningar, sporadiska skratt som blev följt av några asgarv och applåder för att sedan bli lite fnissningar igen. Sen började det om från början... Inte så värst smittsamt. Men det är väl tur att det endast är humor som förstärks och inte tragedi. Tänk hur det skulle låta, en hel publik som gråter, bölar, snyter och oj-ar sig. En ännu hemskare tanke är om dem börjar med detta även på film. Huga!

Teknikens under, eller?

Idag ringde jag Telia. Jag ville ha en epostadress till. Något så enkelt. Jag ringer. Får några val. Hm... ska jag välja support eller kundtjänstfrågor om beställning/ändring av tjänster? Jag väljer support. Nu får jag fler val, bland annat internet och bredband eller datakommunikation. Datakommunikation? Det borde kanske vara epost!? Ja ja, jag trycker datakommunikation. Får att välja på driftinformation och felanmälan, endast. Äsch, det var fel. Nu vill jag tillbaka. Men vart tog "jag-vill-tillbaka-till-början-valet" vägen? Nä, jag kan bara trycka stjärna för att höra meddelandet igen. Jag blir tvungen att lägga på och ringa igen. Den här gången väljer jag kundtjänstfrågor istället. Får samma val denna gång om internet och datakommunikation bland annat. Jahapp. Jag väljer väl datakommunikation igen då. Ombedes att trycka in mitt organisationsnummer. Ok, slår in och... får ett val till! Nu får jag välja på anslutning till internet eller kortterminal, fast datakommunikation såsom kommunikation mellan två fasta kommunikationer... bla bla bla... Grrr! Väljer datakommunikation, igen! Ha, äntligen ton. "Du är placerad i vår kö och vi tar strax emot ditt samtal." Suck! Sitter och väntar, (o)tålmodigt. Så händer det! Jag kommer fram! "Ny epostadress säger du." "Ja, det kan jag ordna." "Kan jag få ditt organisationsnummer?" Men för bövelen, det har jag ju redan lämnat!!!!!!!! Nåväl, hon får organisationsnumret på nytt och hjälper mig med mina önskemål. När jag lägger på har frustrationen lagt sig något, men att något så enkelt kan bli så krångligt är för mig obegripligt. Telia, ta bort denna valtelefon (eller vad det nu kallas) det är ett otyg utan dess like! O-valtelefon, det är vad det är!

Fredrik Lindström har erfarit något liknande, men då med en "tjänst" som SJ har. Ladda ner hela berättelsen från: www.sr.se/sommar.