Ett starkt lästips!

På bara en timme eller så har du läst ut den här boken, och du hoppas att den aldrig hade behövts skrivas...
"Johanna går i åttan. Hon bor med sin mamma och lillebror i en medelstor stad, någonstans i Sverige. Allting borde vara bra. Hon borde ha kompisar, trivas i skolan, göra det som andra 14-åringar gör. Men hennes tillvaro är inte som andras. Hennes kännetecknas av kaos och ångest. I skolan blir hon fysiskt och psykiskt misshandlad av två pojkar. Hemma blir hon det av sin mamma.
Jag finns är Johannas berättelse, en berättelse om överlevnad mot alla odds. Men det är också en berättelse om mod och kraften att bryta sig loss, och en svidande kritik av det skolväsende som vände henne ryggen, och om hur vuxna kan svika genom att välja att inte se, inte förstå, inte ta sitt ansvar.


En ohyggligt stark berättelse som inte lämnar någon oberörd."

Källa: Adlibris

Jag har fördelen att få vara människa före kvinna.

Inom en timme har hon från att ha blivit beskylld för påhittad otrohet och lögn blivit oskyldigt dömd till döden genom stening. En dödsdom som genast verkställs. Med den sista värdighet och stolthet hon bara kan uppbringa går hon mot sin död. En död som inte borde vara hennes.

Soraya M är endast en av många kvinnor som mött döden utan skuld.

Orättvisan i Soraya Ms historia är ohygglig. Tyvärr är orättvisor mot kvinnor inget ovanligt. I Iran är en kvinnas röst värd hälften av en mans röst. Jag skulle säga att det är ingen röst. Den är inget värd. Mannens ord står mot kvinnans och med hjälp av landets lagar kan männen lätt utmanövrera kvinnorna. Med bara lite lust och ingen list så förkastas kvinnans liv. I värsta fall avslutas, avslutas på ett sätt som är så oerhört våldsamt och fruktansvärt att det är svårt att tänka sig något värre.

Tack vare Sveriges lagar och regler så kan det öde som mötte Soraya inte möta Sveriges kvinnor. Med det inte sagt att vi är fria från orättvisor, våld och svek. Men vi har kommit en lång bit på väg mot ett jämlikt samhälle. I perspektivet Soraya M och hennes medsystrar så blir diskussioner om kvinnors rätt i samhället här på hemmaplan nästan småaktiga. För att inte tala om hur feminister och jämlikhetskämpar har gått man ur huse för en del banala och mindre viktiga frågor. Till exempel att trafikmärket och tillika symbolen för övergångsställe är en man och kallas Herr Gårman. Skylten symboliserar inte mäns större rätt i samhället. Det är en symbol med en kul ordvits, övergångställe = här-går-man = Herr GårMan. Strunt samma om det är en kvinna eller man... Kvinnor är och blir inte förtryckta pga en "manlig skylt".

Vi ska alla vara glada för att vi kan uttrycka egna tankar, behov, begär och brister utan konsekvenser, så länge vi håller oss inom våra demokratiska ramar. För du och jag har lika mycket makt i som över våra liv. Det ska vi inte förringa, för det är inte alla förunnat!

Jag hoppas att vi en dag slipper se berättelser som Soraya Ms. Inte för att de inte vågar berättas utan för att människor visar och behandlar sina medmänniskor med respekt, oavsett kön, ålder, religion och etnisk bakgrund.

Det brukar inte ligga för mig att önska någon till helvetet...

Jag är upprörd och äcklad. Det är nästan så att jag inte finner ord, så upprörd är jag. På TV4 Fakta har ikväll gått en dokumentär om pedofiler i Kambodja. I dokumentären följde vi de ideella organisationernas arbete, och vilket jobb de gör. All heder till dem. Deras motgångar skulle kunna sänka den mest motiverade, för de möts allt för ofta av korruption, avslag och motstånd. Men de fortsätter. Fortsätter samla bevis och underlag för att få dessa vedervärdiga män dömda för deras brott. I detta nu är nog en gåva i form av pengar in på ett konto det bästa och snabbaste sättet för mig att hjälpa till i kampen mot exploatering av barn. Men jag har god lust att åka ned och vrida om en och annan arm. Jag skulle inte vara varken förstående, empatisk eller trevlig att ha med att göra om jag fick lägga vantar på någon av dessa män.
Pedofilerna gömmer sig bakom falska adoptionsdokument, mutor och kontakter med högt uppsatta poliser, militärer och politiker. En del spelar in porrfilmer som de gör pengar på, andra "leker familj". Jag mår illa!
Det finns mycket som jag skulle kunna tänka mig önska till mänskligheten. En sak är att ingen ska behöva leva i fattigdom. För med fattigdom kommer möjligheten för människor med pengar att köpa andra människors liv och göranden. I Kambodja är bland annat poliser underavlönade. De tjänar ca 30 dollar i månaden, så det är inte konstigt att de, mot en mindre summa pengar, tittar åt ett annat håll. Lärare är tvungna att ta ut en avgift från sina elever för att överleva trots att skolan ska vara gratis i Kambodja. Detta medför att alla inte kan gå i skolan, eller försätter föräldrar i en situation där exempelvis barnprositution blir en nödvändighet. Barn till fattiga föräldrar har gatan som hemort och är i stor fara för att exponeras för oegentligheter mot sin person och kropp. Jag har full förståelse för att en 10-åring bländas av några dollar, kanske en mobiltelefon och låter sig luras i fällan, men jag har ingen förståelse för dessa pedofilers avskyvärda handlingar. Det går utanför min fattningsförmåga hur vuxna människor kan ge sig på barn och beröva dem sin barndom, och liv.

Känsligt ämne...

Återigen har jag förfasats över oss människor. Den här gången handlar det om förintelsen och hur det finns de som inte tror att detta har inträffat. För mig räcker det att se bilderna på människor som är utmärglade och packade som sillar i tågvagnar, att se filmerna om hur människor ligger på hög i en massgrav och att se böcker fyllda med namn på avlidna på samma datum, för att förstå att det är något som är fruktansvärt fel. Det har utspelats något fruktansvärt. Människor har lidit och dött. Det räcker. Jag behöver inga "sanningar" om att det fanns gaskamrar eller inte, om 1 eller 6 miljoner judar dödades. Det räcker som bevis att människor dog på grund av att de åsidosattes alla andra statsmedborgares lagar och regler. Det visas om än tydligare i filmerna om hur judars hem, förättningar och kläder märks upp för att man lätt ska kunna urskilja denna etniska grupp och sedemera ordna med ghetton. Det är för mig tillräckligt med autentiskt dokument. Att det dessutom finns vittnesmål som beskriver dessa scenarier och självupplevda händelser borde styrka dessa än mer. Men om detta tvistar alltså de lärda, och mindre lärda. Kriget som sådant är bevisat genom autentiskta dokument och vittnesmål och är inget som någon mig veterligen, förnekar. Varför ska det då vara så svårt att förstå att människor dödades och behandlades under all värdighet under detta krig och att om inte annat borde kunna se en indikation om att det var massutrotning av människor. Man behöver inte använda ord som folkmord eller utrotning för att se att människorna på bilderna, i filmerna är döda eller är på väg att dö. Det räcker som det är. Jag vill inte förringa någon, men förstå mig rätt då det inte är mängden döda eller hur de dödats som spelar roll utan att de har dödats och är döda. Det är illa nog!

Livsöden

Jag har läst tre böcker under min lilla semester.

Första boken är "Mias systrar" av Maria Eriksson
Maria berättar med hjälp av polisrapporter, dagböcker, vittnesmål och egna ord om 3 kvinnor som utsatts för misshandel och kränkningar i hemmet. Man får veta hur de har kämpat sig fram under förtryck och slag, mot alla odds och överlevt. I alla fall några...




Andra boken är Magdalena Graafs berättelse i "Det ska bli ett sant nöje att döda dig". Magdalena berättar om hur hon levde tillsammans med en kriminellt belastad person som dessutom avverkade droger på löpande band när hon var ca 20 år. Hon delar med sig av den misshandel och terror hon blev utsatt för samt om flykten och kampen om att ge sin son en säker tillvaro. Den här boken har verkligen fått mig att fundera över mina fördomar, för tyvärr har även jag såna. Men Magdalena får upprättelse, även i mina ögon.




Tredje boken handlar om livet, men inte alls på samma sätt som de två förra. Nej, det här handlar om en vit kvinnas resa tillbaka till sitt älskade Kenya för att träffa den familj som hon lämnade för 14 år sedan med sin dotter. "Resan tillbaka till den vita massajen" av Corinne Hofmann är en annorlunda bok som gör mig glad. Man får dela Corinnes kärlek till landet och sin "familj" men man får även insikt i hur människor lever och uthärdar i svält, översvämningar, torka, missbruk och arbetslöshet. Jag kan även rekommendera de två första böckerna om den vita massajen.

Dessa var de tre böcker jag läst. Böcker om verkliga livsöden, och jag har varit arg, upprörd, ledsen och glad.

Jag blir så arg över att det är människor som där ute i världen konstant måste gå med rädsla för sitt eget liv, i sitt eget hem. Rädd för sin partners nästa steg. "Vilket humör är han på just nu?" Inte bara idag, utan just nu! "Vad ska jag svara?" "Ska jag svara?" Vad är bäst för att slippa bli slagen, eller i alla fall inte bli slagen lika hårt eller länge som förra gången. Det finns (främst) kvinnor som är så kontrollerade och nedtryckta att deras tankebanor inte liknar något vi ens skulle kunna föreställa oss. De lever under så komplett annorlunda kriterier. Tänk då på att de även kanske har ett eller flera barn att ta hand om. Eller så är de ett barn själva. Ett barn som inte kan värja sig för de vuxnas våld. Oavsett om det är riktat direkt mot dem eller mot dess förälder.

Jag blir upprörd när jag läser att svenska myndigheter om och om igen, skjuter ansvaret på annan myndighet! När en kvinna som lever under hemska förhållanden i vardagen inte blir trodd. Eller själv måste orka, ha möjlighet (språket kan vara en nog så stor faktor till att man inte klarar av det) och kunskap om vart man ska ringa och vilka möjligheter som finns för en i samhället. Tänk att behöva driva en rättegång mot sin värsta fiende, försöka hitta boende på annan ort, få hjälp med kvarskrivning, nytt personnummer, pengar och hela tiden vara rädd, ha ångest och försöka leva ett så normalt liv som det går för eventuella barns skull.

Jag blir ledsen när jag hör att det är så många som 16 kvinnors liv som släcks om året, de flesta av närstående män.

Jag blir glad när jag läser att kvinnor klarar sig. Jag blir glad över att det finns kvinnor och män som inte rättar sig i ledet utan går emot strömmen och GÖR något. Dessa människor äger min fulla respekt. Jag har funderat vad jag kan göra, så jag har kontaktat kvinnojouren i min hemkommun för att skänka dem alla våra små barnkläder. Jag ska även äntligen bli världsförälder.
Det finns så mycket man kan göra, men det lilla räcker länge!

http://www.kvinnojour.com/
http://www.roks.se/
http://www.raddabarnen.se/
http://www.unicef.se/