Gott nytt 2009!

Julen har gått i chokladens tecken, så låt det nya året gå i sundhetens tecken!

Året 2008 har gått i aktivitetens tecken. Mer aktivitet i vardagen, mer aktivitet för kroppen och mer aktivitet med vänner. Det har varit ett bra nyårslöfte som har infriats och som absolut kommer att fortsätta...

Jag har träffat och haft riktigt trevligt med många av mina härliga vänner och familj. Jag har även börjat träffa "gamla, försummade" vänner igen... men det finns fler vänner som jag gärna hade sett på middag här hemma oftare, ni vet vilka ni är! ;-).

Jag har även fått en alldeles egen coach och ställs varje månad inför nya utmaningar och frågeställningar, så det här året har även varit ett år med personlig utveckling. Jag är på god väg att reda ut vad mina mål och prioriteringar är och vart jag är på väg. Så hjärnaktivitet har det också blivit och jag ser fram emot nya utmaningar på det nya året.

Med hjälp av endast en stegräknare, lite målmedvetenhet och hejarop från kollegor, nära och kära så har kroppsaktiviteten ökat och medfört 7 kilo mindre på kroppen. Jag är säker på att fler kilon kommer att försvinna under det nya året!
Jag har även börjat rida igen och det är en aktivitet jag kommer att fortsätta med!

Mitt 2009 ska bli ett år fyllt med sund mat, sund motion och sunda tankar. Ett år i sundhetens tecken helt enkelt!

Hur blir ditt 2009?

GOD JUL! Nu är det ledigt!

Denna har jag gjort på en kul hemsida som heter http://www.wordle.net/.

Bara fantasin som sätter gränser!

Hur kul som helst!

Dagens goda gärning!

Igår vädrade vi lite på jobbet och då hörde jag hur någon ropade på innergården. Jag tog ingen större notis om vem och varför först, men efter en stunds "hallå-ropande" så började jag undra vad som stod på. Jag tog mig ut på innergården och ropade hallå jag med. Det visar sig vara en kvinna som tillsammans med sin son är inlåsta i ett rum i deras lägenhet. De kommer inte ut och hennes lilla dotter ligger och sover i rummet intill. (Fråga mig inte hur detta har gått till!?) Hon har givetvis ingen telefon att ringa på hjälp med. Kvinnan har stått i fönstret och ropat en bra stund säger hon. Hon berättar att det tvärs över gården suttit en man på balkongen och rökt, som totalt har ignorerat hennes rop på hjälp. Hon tyckte det var typiskt Stockholmare, att bara bry om sig själv. Jag vet inte om jag skulle säga det så, men det är oavsett helt otroligt! I alla fall så hjälper jag henne att komma i kontakt med sin man. Han jobbar inte så långt från hemmet som tur är. Innan jag går in och fortsätter jobba så springer jag upp och känner på hennes ytterdörr - bara för säkerhets skull. Men den är låst. Inte mycket mer att göra med andra ord. Jag meddelar kvinnan att dörren är låst och hoppas att hennes man ska komma inom kort. Hon tackar så mycket för hjälpen och vi sa hej då.

Idag kom kvinnan in med en flaska champagne till mig som tack! Gulligt. Det hade jag inte väntat mig. Hon berättar då att när hennes man kommit hem och låst upp så kom han i alla fall inte in. Dörrkedjan var nämligen duktigt låst! Så hela historien slutade med att de var tvungna att skaffa professionell hjälp för att bryta sig in!

Information till folket!

Vi lever idag i ett informationssamhälle utan dess nåde, men ändå så ska det vara så förbaskat svårt att nå ut med just information.
Exempel: Igår åkte jag hem från jobbet vid 22-tiden och hamnade på T-Centralen. Det var 14 min kvar tills mitt tåg skulle gå och jag kunde se att det inte bara var jag som suckade lite förstrött åt att behöva stå där och dingla denna sena timme. Men så är det ju bara ibland. Jag lutade mig mot väggen och tog väntandet med jämnmod. Efter en stund inser jag att tåget på andra perrongen har stått där väldigt länge och plötsligt sprakar det till i högtalarna. "Vi har en förmodad rökutveckling på Slussen, så tills vi utrett vidare så står tågtrafiken stilla." "Oj! Rökutveckling, det låter illa! Hoppas att det inte är något allvarligt som inträffat" tänker jag. Mina medresenärer runt omkring börjar nu pusta och stånka och sucka och klaga. Jag ser minutrarna sega sig fram och längtar hem till min varma säng. Jag ser att det har tillkommit nya resenärer som inte hört meddelandet och som undrar vad som står på. Då slår det mig - varför kommer det inte upp information på "tavlorna"? Det borde väl vara en lätt sak att skriva in att det är trafikstopp pga av förmodad rökutveckling och låta det snurra tills trafikstoppet är över. Även om det så bara dröjer 10 minuter? Det är väl det som dessa "tavlor" bland annat är till för? Jag tror att SL hade vunnit mycket på att informera där! I mitt förra inlägg pratade jag om flygförsening och även det är ett klassiskt exempel på vad information, och brist på den samma, kan göra för och med människor. Det vet jag som före detta reseledare. Jag säger bara flygförsening i Parga, resa över halva Grekland och gäster i upplösningstillstånd! Men det är ett helt annat inlägg.
Jag kanske skulle börja med att skriva ett inlägg till SL om detta, istället för här...

Bit ihop eller bryt ihop?

Ja, det är det som är frågan! Personligen föredrar jag bit ihop mer än bryt ihop. Jag tycker att är det är en styrka att kunna bita ihop. Man måste ibland genomleva stress, och press med mera för att komma ut på andra sidan, förhoppninsvis med ett nöjt leende på läpparna. Oftast så handlar det om en kort period, kanske bara några timmar, minuter som man behöver bita ihop...
Som den där gången jag och en annan reseledartjej står kvar ensamma på Preveza flygplats för att se det sista planet denna transferdag lyfta med 376 passagerare ombord hem mot Norge. Men planet lyfter inte. Det har ett däck med för lite luft. Vilket innebär en säkerhetsrisk vid landning, om än väldigt liten. Trots att Preveza flygplats är liten så trodde man att detta inte skulle vara några problem att fixa då det även är en NATO-flygplats, AWACS Air Force Base. Det visar sig bli problem då man inte har rätt munstycke på plats. Planets passagerare får samtidigt som oss besked om att de nu måste lämna planet för att invänta ett nytt däck som ska flygas ner från Manchester. Det här betyder för mig och min kollega att vi snart har 376 passagerare som dräller ut på parkeringen. Vi har inga bussar att slussa dem till hotell med och inga hotell att slussa dem med bussar till. Då var det bara att bita ihop, med ett leende på läpparna, och ta emot gästerna samt efter bästa förmåga informera om vad som kommer att ske. Min kollega bryter vid denna tidpunkt ihop med orden; jag är graviiiiiid! Tja, då var det bara att bita ihop lite till och ta hand om 376 passagerare och 1 guide. Bussar anlände, hotell fixades, gravid kollega fick åka hem och fler kollegor kom till flygplatsen. Tidigt morgonen därpå, efter en natt i en receptionssoffa, vinkade vi trötta av flyget då det till slut lyfte. Glada och nöjda med insatsen.
Nu menar jag givetvis inte att man inte får bryta ihop. Det är en styrka att våga bryta ihop också, men jag anser att man måste väga för- och nackdelar mot varandra och ta ett beslut, i varje situation, innan man bryter ihop. Man får backa och säga att jag vill, kan, orkar inte detta. Men det ska erkännas att jag har svårt att tolerera att bryta ihop. Både personligen och då andra gör det. Kanske har jag för högt ställda krav på mig själv och omgivningen, men jag fortsätter nog med att bita ihop och reta mig lite på dem som inte gör det ändå. Men det får jag leva med - det är mitt beslut!

Tänk va!

För en tid sedan såg jag "The notebook" och blev helt förälskad i filmen. Nu visar det sig att Nicholas Sparks som är författaren bakom boken med samma namn även har skrivit "Message in a bottle" som - jag älskar! Snacka om att jag fått en ny favoritförfattare och ska slänga mig över filmen "Nights in Rodanthe" samt alla hans böcker!

Livsöden

Jag har läst tre böcker under min lilla semester.

Första boken är "Mias systrar" av Maria Eriksson
Maria berättar med hjälp av polisrapporter, dagböcker, vittnesmål och egna ord om 3 kvinnor som utsatts för misshandel och kränkningar i hemmet. Man får veta hur de har kämpat sig fram under förtryck och slag, mot alla odds och överlevt. I alla fall några...




Andra boken är Magdalena Graafs berättelse i "Det ska bli ett sant nöje att döda dig". Magdalena berättar om hur hon levde tillsammans med en kriminellt belastad person som dessutom avverkade droger på löpande band när hon var ca 20 år. Hon delar med sig av den misshandel och terror hon blev utsatt för samt om flykten och kampen om att ge sin son en säker tillvaro. Den här boken har verkligen fått mig att fundera över mina fördomar, för tyvärr har även jag såna. Men Magdalena får upprättelse, även i mina ögon.




Tredje boken handlar om livet, men inte alls på samma sätt som de två förra. Nej, det här handlar om en vit kvinnas resa tillbaka till sitt älskade Kenya för att träffa den familj som hon lämnade för 14 år sedan med sin dotter. "Resan tillbaka till den vita massajen" av Corinne Hofmann är en annorlunda bok som gör mig glad. Man får dela Corinnes kärlek till landet och sin "familj" men man får även insikt i hur människor lever och uthärdar i svält, översvämningar, torka, missbruk och arbetslöshet. Jag kan även rekommendera de två första böckerna om den vita massajen.

Dessa var de tre böcker jag läst. Böcker om verkliga livsöden, och jag har varit arg, upprörd, ledsen och glad.

Jag blir så arg över att det är människor som där ute i världen konstant måste gå med rädsla för sitt eget liv, i sitt eget hem. Rädd för sin partners nästa steg. "Vilket humör är han på just nu?" Inte bara idag, utan just nu! "Vad ska jag svara?" "Ska jag svara?" Vad är bäst för att slippa bli slagen, eller i alla fall inte bli slagen lika hårt eller länge som förra gången. Det finns (främst) kvinnor som är så kontrollerade och nedtryckta att deras tankebanor inte liknar något vi ens skulle kunna föreställa oss. De lever under så komplett annorlunda kriterier. Tänk då på att de även kanske har ett eller flera barn att ta hand om. Eller så är de ett barn själva. Ett barn som inte kan värja sig för de vuxnas våld. Oavsett om det är riktat direkt mot dem eller mot dess förälder.

Jag blir upprörd när jag läser att svenska myndigheter om och om igen, skjuter ansvaret på annan myndighet! När en kvinna som lever under hemska förhållanden i vardagen inte blir trodd. Eller själv måste orka, ha möjlighet (språket kan vara en nog så stor faktor till att man inte klarar av det) och kunskap om vart man ska ringa och vilka möjligheter som finns för en i samhället. Tänk att behöva driva en rättegång mot sin värsta fiende, försöka hitta boende på annan ort, få hjälp med kvarskrivning, nytt personnummer, pengar och hela tiden vara rädd, ha ångest och försöka leva ett så normalt liv som det går för eventuella barns skull.

Jag blir ledsen när jag hör att det är så många som 16 kvinnors liv som släcks om året, de flesta av närstående män.

Jag blir glad när jag läser att kvinnor klarar sig. Jag blir glad över att det finns kvinnor och män som inte rättar sig i ledet utan går emot strömmen och GÖR något. Dessa människor äger min fulla respekt. Jag har funderat vad jag kan göra, så jag har kontaktat kvinnojouren i min hemkommun för att skänka dem alla våra små barnkläder. Jag ska även äntligen bli världsförälder.
Det finns så mycket man kan göra, men det lilla räcker länge!

http://www.kvinnojour.com/
http://www.roks.se/
http://www.raddabarnen.se/
http://www.unicef.se/

Semester...

Vi har spenderat 4 hela dagar på Gran Canaria bara jag och JE! Vi har bara tagit oss för det vi alldeles för stunden haft lust till och bara tänkt på oss själva. Vi har njutit vid poolkanten med solen härligt varm mot kroppen. Vi har ätit god tapas, druckit både gott öl och vin. Vi har pratat och skrattat och tiden då vi båda arbetade i sol och värme kom tillbaka. Vi har njutit av att bara vara vi två. Man är verkligen värd lite semester ibland.

En lyckad helg!

Det har varit en hellyckad helg!

Elias hade sin stora dag igår! Tänk att min lilla älskling har blivit 3 år! Han hade en fantastisk dag med massor av presenter, kakor, tårta och gäster. I lördags då vi var på Skansen så slängde han sina nappar till "kattungarna" och han har varit hur duktig som helst sen dess! Han kommenterar gärna att han är en duktig och stor kille nu. =) På Bollnästorget sjöng Ayla julsånger och vi dansade runt granen. Vi passade även på att köpa hennes julskiva som har gått varm här hemma. Så nu är det inte bara Jingle bells som sjungs utan även "Hejsan hoppsan fallerallala! När julen kommer ska varenda unge vara glad" med flera. Ibland är livet bara för skönt!

Morgonens presentskörd


Elias får fler presenter...

Morfar tittar på...

Adventsbuffén