Utvecklingsfas, eller?

Precis som jag tänkte berömma vår äldste för att vara väldigt hjälpsam, medgörlig och samarbetsvillig så har vi en rejäl sammanstötning igen. Han är ju givetvis fortfarande alla dessa ting, men också väldigt envis, omedgörlig och svårhanterlig. Jag vet att det inte alltid är lätt att vara 6 år men det är inte alltid så lätt att vara 37-årig 2 barnsmor heller.

En episod ur verkliga livet: Vi tänkte att en härlig dag ute i soligt vinterväder skulle göra familjen gott så vi åkte iväg till ett friluftsområde med en 4H-gård i närheten. Allt var frid och fröjd tills vi stannade på parkeringen. Då var det inget av barnen som skulle gå ur bilen och ville absolut inte följa med för att utforska platsen. Efter mycket om och men och övertalning så kom vi oss iväg och vi promenerade på isen från orienteringsstugan. Om än motvilligt så följde alla med. När vi efter ca 20 minuter nästan var framme vid 4H-gården så bestämmer sig 6-åringen att han inte vill gå längre utan vill åka hem. Han vänder så helt sonika på foten och beger sig tillbaka. Vi tänker att han kommer om han bara ser att vi tänker fullfölja vår promenad upp till djuren och fiket, men vi borde veta bättre. Vi får helt enkelt börja promenera tillbaka för att hinna ikapp honom och är det någon gång som han inte dragit fötterna efter sig så var det nu. Vi hann ikapp honom nästan framme vid andra strandkanten och så var det slut på den utflykten.

Väl hemma så var hela familjen dödshungrig så korv grillades på altanen, rök steg från den varma chokladen och det var idel glada miner från vuxna och barn. Kanske ska man inte "krångla till" det med spännande utflykter. Borta bra, men hemma bäst, eller?