På min barndoms sommarö ler och hälsar vi, vi samtalar och bryr oss om. Det är kravlöst och avslappnat. Vi hjälps åt med verktyg, manskap, mathandling och barnpassning. Vi köper, byter, lånar och säljer. Så har det alltid varit. Vi lever som i kollektiv men med den egna stugan som sitt egna kryp in. Det är så kravlöst och avslappnat.
I helgen var det dags för de sista båtarna och bommarna att komma upp på land nere vid bryggan. Vi eldade höstens krattade löv, stubbar efter årets nedhuggna träd och annat brännbart. Vi grillade korv, åt ärtsoppa och drack varm punch i höstsolen. Återigen hjälps alla åt och jag får uppleva min ös invånares generositet, genuina värme och äkta uppskattning som ges till alla och envar. Precis så ska livet vara...
I helgen var det dags för de sista båtarna och bommarna att komma upp på land nere vid bryggan. Vi eldade höstens krattade löv, stubbar efter årets nedhuggna träd och annat brännbart. Vi grillade korv, åt ärtsoppa och drack varm punch i höstsolen. Återigen hjälps alla åt och jag får uppleva min ös invånares generositet, genuina värme och äkta uppskattning som ges till alla och envar. Precis så ska livet vara...
Inlägg
1 kommentar:
Åh så härligt och idylliskt! På riktigt Bullebyvis.
Det är skillnad mot grannar som agerar gränspoliser istället för att stötta och uppmuntra varandra!
Var har ö-känslan tagit vägen i vårt vardagliga samhälle?
Jag försöker att bidra genom att vara en god människa till vår gamla och ensamma granne, går över med äppelpaj, Matilda säger hej till honom fast hon egentligen tycker att han är lite läskig, vi glömmer inte bort honom på födelsedagen osv. Även sådana som kanske varit elaka genom sina dar behöver lite vänlighet när man är ensam och gammal.
Kram kram
Skicka en kommentar