Det finns en sak som verkligen kan få mitt adrenalin att pumpa och det är trafikvett, eller avsaknad av detsamma. Frågetecknen varför folk kör som de gör är många och mycket har jag verkligen svårt att förstå?
Jag menar, varför måste man köra ända till slutet av påfarten innan man svänger ut ? Varför svänger man inte ut i luckan jag lämnat framför mig så jag slipper stå på bromsen då de ska trycka sig ut där påfarten tar slut. Varför har många inte ens lyckats att komma upp i rätt hastighet? Varför tittar man inte över vänster axel för att se var sina medtrafikanter befinner sig?
Varför börjar man bromsa och sänka hastigheten en kilometer innan man ska köra på en avfart, en avfart som dessutom är så lång så man gott och väl hinner sakta ner innan korsning?
Varför lägger man sig inte i kön till avfarten där kön börjar? Varför försöker man trycka sig in i en stillastående kö och stanna upp ytterligare en fil? Är deras tid mer värd än min?
Varför ligger bilen bakom så nära då jag kör i anvisad maxhastighet, har en eller flera bilar framför mig och filen till höger är full samt går betydligt långsammare? Jag kan varken köra fortare eller tränga mig in till höger utan risk att krocka? Tror de att de kommer fram mycket fortare? Har de större rätt att ligga på vägarna än jag?
Vad är det för vits att blinka med helljusen i en sån situation (och nej, det är inte fråga om något civilt utryckningsfordon som faktiskt har bråttom!)
Varför måste man byta fil så fort den andra filen går lite snabbare? Det sinkar ju bara båda filerna än mer.
Varför har en del så svårt att hålla samma hastighet på mötesseparerade vägar? Då det är enfiligt åker de 10, kanske till och med 20 km under maxhastighet, men då den tvåfiliga vägen kommer drar de på och kommer plötsligt upp i maxhastighet och lite till. Jag som vill köra jämnt i samma hastighet hela tiden får köra som en fartdåre för att komma förbi på den tvåfiliga delen för att inte hamna bakom igen då de åter saktar ner då det blir enfiligt. Är det läskigt med vajrarna eller?
Varför använder man inte blinkers? Det skulle öka medtrafikanternas förståelse för var alla är på väg, markant!
Varför åker man fram i en korsning och blockerar tvärgatans trafikanter då rött ljus snart är att förvänta?
Ibland undrar jag verkligen om vi alla har tagit samma körkort?
Igår fick jag en sällsynt gåva från äldste sonen. Ett långt halsband med blågröna pärlor som han egenhändigt har gjort på fritids. Jag blev oerhört lycklig över mitt nya fina halsband och kommer att bära det med stolhet. Tack världens finaste Samuel!
Den här bilden tilltalar mitt organiseringssinne något så vansinnigt. Jag skulle fullkomligt älska att få ha det så här överflödigt och snyggt organiserat! Min verklighet är något annat, men jag erkänner att det är det här jag strävar efter i min strävan efter perfektion... Detta ger mig näring för mina fantasier och drömmar.
Dessa söta skor ligger högt på min önskelista inför sommaren. Då jag var barn hade jag alltid träskor som jag sprang omkring med. Perfekta att bara kliva i och sparka av, för fort skulle det gå. Lite vrickade fotleder och skrapade fotknölar var vardag men inget jag brydde mig speciellt om. Dessa träskor från Inga from Sweden sitter ordentligt fast om foten så de vrickade fötterna ska jag nog slippa. Jag tror jag ska slå till på lite barndomsminnen på fötterna till sommaren.
kats få till en tjejhelg! En fantastisk helg fylld av givande shopping, utsökt middag, nattklubbsbesök och hotellvistelse.
Den här vintern har verkligen visat sig på sin bästa sida. Snö och kyla sedan december och det verkar som den håller i sig. Snödrivorna är höga som i min barndom och jag är barnsligt förtjust! Sportlovet närmar sig och då ska vi spendera lite tid ute i skidspåret och i skidbacken med varm choklad och kanelbullar! Imorgon ska vi därför ut och inhandla lite ny utrustning. Det vill säga om vi kommer ut, för vi är insnöade! Kan vintern bli mer perfekt!
.jpg)
Visst är det fascinerande detta fenomen. När jag var yngre undrade jag om det på jordklotet finns någon som ser ut precis som mig, idag är jag inte lika nyfiken. Jag har dock hört att jag har en dubbelgångare borta på USAs västkust. Min bror påminner om Martin Stenmark med sitt mörka hår, sin längd och sättet att skratta och röra händerna. Mycket av likheterna ligger nog i betraktarens öga, men givetvis i rörelsemönster, röstläge, dialekt med mera. Själv är jag tydligen lik Annika Dopping, men jag vill helst vara lik mig själv.
Inlägg
